Svårt

Även om många tror att det är lätt att bara bestämma sig hur man ska göra och sen bara köra på det, så stämmer inte alltid det. Många vet säkert också att det är svårt att ha karaktär när man bestämt sig för att sluta äta godis. Lika svårt kan det vara att gå emot, den så kallade, normen. Ibland känner jag att det hade varit så enkelt att bara köpa kläder på "pojkavdelningen" till Atle och såklart tvärtom vad gäller Eira, att bara flyta med liksom, att inte fundera så mycket på vad det är för tryck, eller färg på kläderna. Samtidigt som jag inte vill vägra mina barn vissa kläder och färger vill jag heller inte att de ska styras in i normen och mallen för vad som anses som det ska vara. Som det varit i alla tider.
Man blir indirekt motarbetad av butiker, där roliga tröjor med traktorer och bilar tilltalar sonen, och jag låter bli att köpa dom av ren pricipsak. De hänger på "fel" avdelning. Familjemedlemmar och vänner kan också få en att tvivla, även om jag givetvis förstår att det inte är av ren illvilja. De vill så gärna köpa gulliga klänningar i roliga färger, dockor och snuttiga hårspännen till Eira. Följaktligen vill de även köpa blå tröjor med Spindelmannen på till Atle och stora, tuffa skogsmaskiner. Då är det svårt att stå upp för trycket och inte bara säga: jaja, köp vad du vill...

Jag skattar mig lycklig att min dotter verkar vara (än så länge) en riktigt tuff brud, som älskar allt vad motorer och maskiner heter och skriker av lycka så fort hon ser en lastbil eller ambulans...det kanske finns hopp trots allt!?

Aha

Det slog mig precis, som jag stod och hängde tvätt, att jag kanske ska förnya riktningen på den här bloggen. Inte ändra för snart nämnda ämne har varit uppe för diskussion ett otal gånger förr, men låta den handla mer och mer om det. Feminism och genus.
Som de flesta kanske redan fattat är detta två ämnen som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och ännu mer nu när jag har satt två barn till världen. En av varje kön (vilket egentligen inte har någon betydelse, i synnerhet inte i dagsläget), vilket gör det väldigt intressant att följa hur de blir bemötta. Att kanske "världen" anser att det är ok att sonen härjar och har sig, medan det är besvärande när dottern gör detsamma.

Jag kallar mig gärna aggro-feminist (om det nu finns ett sånt uttryck, om inte har jag skapat det nu), aggro på mitt eget lilla vis och detsamma med feminist. För mig är det viktigt att tjejer blir bemötta på samma sätt som killar, och vad gäller barn i synnerhet då de ännu inte blivit matade med alla "måsten" vad gäller de olika könen...

Hoppas jag kan få till ett antal inlägg om det här lite nu och då, jag tycker själv att ämnet kan diskuteras i all oändlighet, så det borde ju inte vara några problem...

...to be continued...

Äntligen internet

Äntligen har vi lite internet här hemma, visserligen bara en lånad dongel. Men det är ju vad det är iaf.

Det händer lite omkring mig nuför tiden, har lite nya roliga saker på gång. Hoppas bara att det går som bra som jag tänkt mig. Jag berättar mer när jag blivit lite varm i kläderna, so to speak.
Men det blir nog bra, det blir vad jag gör det till.

Over and out for now...

Men åååh

Att det ska vara så svårt att låta bli sötsaker och gotta!!!
Försöker varje dag att vara duktig, men det går liksom inte. Får trösta mig med att det är helg nu och att det i morrn får bli nya tag. Man får unna sig lite på helgerna, men sen så får det fan vara bra.

Bara, gör om, gör rätt....

Vilket mästerverk!

Barnen har hjälpt till att klä granen:)

Jag fattar verkligen inte...

Nu har jag lyckats reta upp mig själv igen, eller snarare jaga upp mig. Det är andra som retar upp mig och jag som låter mig själv bli uppjagad.

Måste vi, som föräldrar, verkligen slänga in våra barn i stereotypa könsroller? Det är ju inte så att lilla "Lisa" 2 veckor gammal skriker rakt ut om hon inte får ha rosa kläder. Det är inte heller så att lilla "Pelle" i samma ålder inte kan sova om han inte har blå kläder, fått berättat för sig att det finns massa roliga bilar och traktorer här i världen och att han minsann ska bli något riktigt utöver det vanliga när han blir stor. En riktig karl, som kommer hem och lägger labbarna på bordet och väntar på att maten ska bli klar.

Att vara barn (i de flesta fall) är att vara fri. Fri att tänka, fri att vara, fördomsfri, fri från impulskontroll. Att, som förälder, begränsa allt sånt kan inte vara sunt.
Varför kan inte en liten kille ha rosa sparkdräkt? Förmodligen för att folk då skulle tro att det var en tjej, och vad händer om folk gör det? Ska man som förälder verkligen begränsa sina barn nu såhär kring jul? Jag tänker först och främst på luciafirandet, vad har sonen/dottern för val? Tittar andra föräldrar konstigt på pepparkaksgumman som inte har klänning utan istället byxor? Låt dom titta, låt dom döma föräldrarna efter barnen. Låt dom tro att föräldrarna till det där barnet kan ju inte vara kloka, tjejer ska ju vara lucia/tärna that´s it. Där tar alternativen slut???
Nä, för bövelen. Låt dotra ha "pojkkläder" och sonen ha "flickkläder", låt dom vara fria, fria att vara barn.
I sinom tid kommer dom nog på var dom hör hemma och hur dom vill vara, vad som gör att dom mår bra, vilken hårfärg dom vill ha, hur skorna ska se ut...ja, listan kan göras lång. Men för faan, begränsa inte barnen i att vara barn....

Jag undrar

Jag undrar när jag ska ta reda på vad jag vill göra med mitt liv.
Jag undrar när jag ska veta vad jag vill bli.
Jag undrar när jag ska bli den där mamman jag drömmer om att bli, den där som alltid hittar på pyssliga saker med barnen, som alltid är aktiv, som aldrig är trött och grinig, som har änglabarn som alltid gör som jag vill.
Jag undrar vad som har betydelse.
Jag undrar vad som spelar roll.

Jag undrar och funderar över en massa saker. Jag undrar när jag ska sluta med det...