Ska man kolla upp det?

Har märkt nu på senaste tiden (sen jag började jobba) att min kropp är galet sliten, kanske något jag borde kolla upp? Hade ju ischias under båda graviditeterna och då sa min barnmorska att jag skulle känna efter så att inte benen domnade för då kunde besvären bestå. Jag tyckte inte dom gjorde det då, så jag tänkte inte mer på det. Men nu såhär i efterhand så kanske det ändå var så, jag känner av det fortfarande till och från. Jag tänker att det kanske går över med tiden, när jag har tränat upp betydelsefulla muskler, så det håller jag fast vid. Det är ju inte så att jag blir totalt orörlig, men det känns på i kroppen.
Jag är ju inte den som pallrar mig iväg till läkaren stup i kvarten för allehanda problem så jag står nog över den här gången med. Det ger väl med sig?!

Annars rullar det på som vanligt här hemma. Barnen är snälla med pappan och varann, helt andra ungar, vilket känns orättvist till viss del. Inte så att jag är missunsam mot Nisse eller så, men det är ju trist att han inte får känna på hur jag har haft det när jag varit hemma.
Han pysslar lite mer här hemma och fixar och grejar vilket känns grymt skönt, för att göra både det och jobba blir nog lite väl tufft. Nu återstår bara att få honom att förstå att man måste laga mat också...

Himlen, finns den?

Ja det gör den, man hittar den på Barnens Hus

Eh...jaha!?

Sist jag kollade så hade dotra en överkropp...

Kass

...på att blogga kan man säga att jag blivit, nästan så jag skäms, så här kommer ett inlägg för den som vill läsa.

Jag jobbar mest hela tiden, och är inte ledig så mycket. Det är grymt skönt att jobba och få längta hem istället för att vara hemma och längta bort. Men det tar kol på min kropp, var visst inte van vid att lyfta och släpa grejor fram och tillbaka, det går bra ändå och jag lär väl komma ikapp på den fronten med.

Idag ska jag släpa ändan iväg till Step In och skriva in mig, så nu är det verkligen ingen återvändo! Mamman ska bli fit, kanske beach 2011 för den som kommer närmast känns lite väl nära.

Atle har blivit som en helt annan kille nu när han är hemma med pappa, han är mycket lugnare och inte lika bråkig och trotsig. Kan det kanske vara så att han var lite less på mig!?
Vi myser på som bara den när jag har lediga dagar, vilket inte gör mig någonting alls...jag gillar´t

Annars händer det väl inte så mycket, det mesta består av jobb och/eller barn, det lustiga är att jag är mindre trött nu när jag jobbar, jag går och lägger mig i vettig tid och somnar dessutom, mycket bra.

Jag har fått låna en bok av en kär vän, den handlar om saker som jag kan ta upp i ett helt annat inlägg när jag läst färdigt, vi tar det då...

Den här uppdateringen får duga så länge

Ojojoj

Att det fanns så många funderingar i ett huvud hade jag aldrig kunnat tro. Att en hjärna kan gå på högvarv mer eller mindre dygnet runt.
Det är min hjärna som är på tal, en hjärna jag mer än en gång önskat jag klarat mig utan. En hjärna vill jag ju såklart ha, och den är rätt bra många gånger. Men jag hade gärna sett att jag hade en mer grubbelfri sådan, en lättsammare variant. Just nu är det inte så många negativa tankar, som så många gånger förr, men ändå. Den går i en rasande fart, den tänker och snurrar och funderar. Jag önskar jag kunde koppla bort den en stund.

Apropå något helt annat, önskar jag att jag vore författare, att jag kunde skriva sådär bra som många andra, att jag kunde vända och vrida på meningar så dom låter på det sätt jag vill läsa dom. En klok människa sa till mig att det bara är att träna upp det, att bara skriva, skriva, skriva. Jag önskar det bara kunde komma till mig, att jag bara en dag vaknade upp och hade tusentals bokidéer och historier på lut, som bara bönade och bad om att få komma på pränt. Jag vill bli en kvinnlig motsvarighet till Björn Ranelid, det är det bästa jag kan tänka mig.

Karantän

Som ett brev på posten kom nu då världens flunsa lagom till jag skulle börja jobba. Klev glad i hågen upp 05.30 igår morse och trodde jag skulle få åka och jobba på riktigt för första gången på länge. Men tji fick jag, för jag kände mig inte helt hundra där i arla morgonstund och såklart blev jag magsjuk. Idag känner jag mig såklart mycket bättre men då får man ju inte jobba förrän det gått 48 timmar sen senaste symptom, så här sitter jag nu och laddar inför att få jobba i morrn..

Barnen testar oss till max då dom åkt på den värsta sjukan någonsin, dom spyr och hostar och har feber. Influensa tror jag visst att det heter, men fy så slitsamt när det inte är någonting som passar. Inte någonting alls och tårarna sprutar som bara den...huga.

Vi får hoppas, för pappans skull, att det snart går över för i morrn drar jag till jobbet...