Det finns saker som inte ska hända.
Det finns sorg som inte ska finnas.
Det finns tomhet vi kan vara utan.
Det finns liv som inte blir levda.
Det finns saknad man inte vill känna.

Allt detta finns nu hos er, allt detta ni inte skulle behövt känna.
Mitt hjärta värker för er, min kropp gråter för er skull.
Jag önskar jag kunde hjälpa.
Jag önskar det vore annorlunda.
Jag önskar ni sluppit undan. Detta.

Jag önskar det vore annorlunda.

Det är konstigt

Livet kan förändras på ett ögonblick, på en sekund. Hur det ena stunden kan vara som det är tänkt, och sen är allt bara omkullvält.
Hur kan det finnas människor som tror att allt har en mening? Hur kan man tro att det finns ett syfte, en mening med detta?
För två väldigt fina, underbara människor har livet för alltid förändrats, det kommer aldrig aldrig bli sig likt. Det kan inte finnas en mening med det. De har nu fått uppleva saker en människa aldrig ska behöva.
Mina tankar går till dom, mina varmaste tankar, mina starkaste.

Mitt hjärta värker

Älskade vän....

Magsnurr

Det finns få saker som gör mig så illa berörd som när ett barn dör, ett litet oskyldigt knyte som inte får uppleva världen med all dess med och motgångar.
När jag läser om barn som blivit ihjälslagna, barn som är sjuka, barn som far illa på än det ena än det andra sättet. Det får min mage att vrida sig, att knyta sig och tårarna kommer som på beställning. Jag vill inte, men jag sätter mig in i situationen som om det vore mina egna barn. Det blir inget bra av det, bara tårar och illamående.
Det är sånt man inte ska tänka på, men kan inte låta bli...

Vad händer?

Inte är det då mycket i alla fall. Den här helgen har gått i lugnets tecken, bara varit en massa hemmatid. Själv har jag knappt varit utanför dörren, men just nu gör det inte så mycket.

Har funderat fram och tillbaka huruvida jag ska vaccinera mig mot svinflunsan när det blir aktuellt, tillhör ju inte direkt någon riskgrupp så det lär ju dröja innan det blir min tur. Samtidigt känns det grymt onödigt då det påstås inte vara så himla farligt. Skulle vara för barnens skull då, så inte dom får det om jag skulle bli drabbad. Men enligt vad en barnläkare på BVC sa till mig så verkar dom små barnen inte vara särskilt hårt drabbade. Det visar sig väl. Är inget jag är särskilt rädd och orolig för hur som helst...

Ett tips: se inte filmen om du inte läst boken...

I like

Har fått ett helt gäng med kommentarer angående mitt förra inlägg och jag måste säga att jag tycker om det. Jag gillar att folk har åsikter och att dom uttrycker dom. Det finns många åsikter jag inte håller med om, många åsikter som jag kanske tycker är fel, men åsiktsfrihet är ändå viktigt. Man måste få tycka, hur fel det än är. Börjar man förbjuda sånt då är man illa ute. Sen kan man reglera farliga uttryck av "felaktiga" åsikter, hets mot folkgrupp t.ex. Hur mycket jag än tycker att rasism är fel så måste de tyvärr få tycka så.
Jag diskuterade detta ämne med min mamma under en lite roadtrip idag. Hon jobbar med ganska många "nyanlända" som dom kallar det, just nu. Hon är verkligen insatt i hur de ska integreras i språket osv. Sen kan det även bli lite tjorvigt på arbetsplatser och dylikt när de som följer Islam måste be ett x-antal gånger under en arbetsdag. Kanske extra bökigt för de bokstavstroende.
Men man måste ju kunna visa varandra ömsesidig respekt vad gäller det. Man får inte ta bort deras tro, det är väldigt fel. Men samtidigt borde religionen (oavsett vilken) kunna anpassas till jobbet eller vad det nu rör sig om.
Som så ofta annars också rör jag som vanligt ihop allt, och såhär i skriven text är det svårt att få ur sig allt utan att skriva en hel roman.
Men summan av kardemumman är som i förra inlägget: Kan man bara inte se sig själv som världsmedborgare istället? Och på så sätt respektera varandras tro och livssyn.

Jag försöker inte döma eller ha fördomar, men ibland kan det vara svårt när man inte är tillräckligt insatt, vilket jag inte känner att jag är.
Men som sagt, mycket fascinerande...

Sverige?!

Läste igår en skrämmande debattartikel skriver i Aftonbladet av SD:s-ledare. Han vill, för att tala klarspråk, bevara Sverige svenskt. I min gamla blogg har jag nämnt detta någon gång tidigare har jag för mig. Jag är inte så himla säker på vad Sverige är, och vad svenskt är. Jag antar att jag kan kalla mig svensk, är född i Sverige, har svenska föräldrar osv osv.

Men för mig kvittar det helt ärligt. Självklart ska folk kunna bete sig oavsett var man är ifrån och var man bor, jag påstår såklart inte att några är varken bättre eller sämre än andra. Men vad är det som är så farligt med islam? Vad är det som är så farligt med andra nationaliteter? Vad tar landet för skada av att vara mångkulturellt och vad gör det om det byggs ett par moskéer här eller där?

Vi är alla människor på samma klot. Kan man inte tänka mera globalt? Kan man inte tänka att en människa är en människa, oavsett religion, hudfärg, hårfärg, nationalitet? Varför är det så viktigt att bevara det svenska?

På vilket sätt bevaras t.ex den kanariska kulturen när det där ploppar upp svenska hotellkomplex i varje vrå som finnar på en retlig tonåring? När menyer på restauranger, i "utlandet", är skrivna på svenska? Ska vi även bevara det svenska utomlands? Om vi nu som nation lyckats nästla oss in i utlandet på det sättet, finns ju "vi" även där, och har således befäst en liten bit av Sverige någon annanstans.

För mig kvittar det verkligen. För mig är inte Sverige, som svenskt, så himla viktigt. Sverige är ett land som alla andra och här bor människor av alla de slag. Världen är ett klot som hyser människor, människor som borde respektera varandra och acceptera varandra för just det. Att vi är människor på samma planet. Det är inte mycket mer än världsliga ting som skiljer oss åt. Vi ser olika ut. Men vi får lika ont när vi gör oss illa, vi saknar på samma sätt, gråter och skrattar på samma sätt.

Det finns inte ett uns av rasistiskt tänk hos mig. Det är en orimlig tanke att anse någon vara mindre värd baserat på deras ursprung, religion eller vad det nu kan vara.



Så nu har jag fått det sagt. Jag avslutar här, även om jag skulle kunna skriva i en evighet om detta.

Men för er som är intresserade råder jag er att läsa hans artikel, man blir arg det blir man, men det är intressant att läsa hur han tänker.

Promenad

Jag är smått beroende nu, av att gå. Jag gillar att traska till dagis och hem igen ett par gånger varannan dag. När vi är hemma hela högen känner jag att jag måste ut. Idag har det bara blivit en liten kortis runt Lugnviks centrum, men det blir lätt så när Atle bestämmer takten. Han ville knata omkring och då får han gärna det. Det är så gulligt med små knatande bebisar som ser ut som sjöstjärnor. Nu är han kanske ingen bebis längre, det beror på vem man frågar.

Har idag fått höra att jobbet ska ut på resa, till Stockholm närmare bestämt. Jag fick frågan om jag ville följa, och nu funderar jag hit och dit om jag ska det. Det skulle vara kul samtidigt som det är skönt att vara hemma, gillar att vara hemma. Vi skulle på nån utbildning, och även fast jag inte vet i vad så känner jag att det skulle vara kul. Och att jag borde få vara lite Karin vet väl de allra flesta vid det här laget. Den där Karin är borttappad sen länge så att försöka hitta igen henne vore ju inte helt fel.
Eftersom jag ändå inte ammar längre så spelar det ju inte så stor roll för lillan heller, och pappan skulle nog absolut inte ta skada av att vara själv med barnen mer än bara några timmar.
Grejen är bara att de ville veta med ganska kort varsel och det stressar upp mig lite, resan är snart och jag vill ha lite tid att ladda...

Det tål att tänkas på....en för och emot lista emottages med största glädje..

Idag när jag lämnade min älskade son på dagis så grät han inte en droppe. Inget skrik, ingenting, bara massa lek i sandlådan. Det var oerhört skönt.
Som jag bävade innan, men jag försökte att inte visa det, jag peppade istället nåt alldeles oerhört. Det började jag med redan igår, och berättade att vi skulle dit idag och pratade om alla kompisar han skulle få leka med. Jag trodde det skulle bli total katastrof då han gnällde till lite i vagnen när vi precis stannade där utanför, men det tror jag berodde på att han inte fick komma ur den fort nog. Sen var det marsch fram till leksakerna och sen till sandlådan. Så jag tror jag fortsätter med peppandet, det kan ju inte direkt skada i alla fall.

På torsdag hoppas jag på en tripp till Svenstavik. Nu kanske inte det låter som det roligaste man kan göra, men där finns nämligen ett Dollarstore där man kan köpa diverse skoj. Så det hoppas vi på!

Diskriminering?

Det påstås av en del att Icas nya reklam är just det, diskriminerande, men jag vet inte det jag. Även om killen i filmen, den nya praktikanten, har Downs Syndrom så har han alldeles säkert fått bestämma själv om han vill vara med eller inte.
Det är väl inte fel att funktionshindrade ska få vara med i TV eller annan media.
Jag tror att det ligger till på det viset att de som tycker det är fel vet inte själv hur dom ska hantera människor med någon form av handikapp i verkliga livet heller. Dom är inte farliga, och dom är i allra högsta grad människor dom också och ska således få synas och höras precis lika mycket som alla andra.

Så, nu har jag fått det sagt också...

Goda nyheter

Har jag fått idag på dagis. Sonen bits inte, nyps inte och slåss inte längre. Tack för det!!! Men däremot är han mer mammig än någonsin förut vilket medför att han gråter redan innan vi kommit in genom dörren på dagis.
Han surar även lite till och från under dagen ibland, men för det mesta går det bra. Han har nog verkligen kommit på att han är ensam där, eller inte ensam, men utan mamma i alla fall. Det ska bli intressant att se om det går bättre när Nisse lämnar. Han har ju bara möjlighet att göra det var 3:e vecka, det medför brist på sovmorgon, men han får ta det. Han kan sova en stund på dagen istället.
I helgen får vi nog köra nån form av utanmamma-terapi och låta Atle vara med pappa mer än vanligt. Allt för att få honom att bli mindre mammig för nu är det helt galet. Det är väl nån sån där fas och det går säkert över, men slitsamt kan det va även om man vet det.

Jag har kommit på att jag gjort något väldigt, väldigt dumt. Jag har slängt mina kängor, båda paren. Både mina Dr Martens och mina Undergrounds, aarrrghh. Har ju sett att det är inne nu, och har såklart, eftersom de finns överallt, blivit sugen på ett par igen..hmm, det blir till att spara kosing så man kan köpa ett par...

Nu: väcka lillan

Myspropp

Det här är mys på hög nivå, nog för att liten var sjuk när detta kort togs, men detta kan jag sakna ibland. Sakna när han var sådär yttepytte och sov i famnen och bara mös.

Lillan är visserligen liten, men tiden för att bara råmysa med henne finns liksom inte på samma sätt. Jag vill ha relativt fasta rutiner för henne direkt så det blir lättare med storebror. Eller ja? Ni förstår kanske!? Det blir mycket enklare om man vet hur och när hon äter osv....

Nu vaknade lillen...

Dagisångest

Jag tyckte aningens synd om min lilla kille idag när det var dags att lämna på dagis. Han ville verkligen inte, han bara skrek och grät, det var bara att bita ihop och säga hejdå och gå därifrån.
Så var han inte alls i början, så det kommer nu. Till en början brydde han sig inte ens, men det kommer väl nån gång så är det ju. Hoppas han blir glad när jag kommer och hämtar sen...

Nu: bada

Samma lika

idag, ingen inspiration att skriva, inget att skriva om. Det blir bara barnen hela tiden och även om det ite alls är fy skam vore det lite kul att ha något annat att skriva om.
Har i och för sig sjungit idag, i stora kyrkan, och det var väl helt ok, det är ju alltid kul att sjunga även om jag inte alltid kan stå för det jag sjunger. Men jag får väl stå för det då i alla fall, att inte stå för det..

I morrn är det dagisdags igen, hoppas på promenad och finväder. Det är grymt skönt med en promenix sådär på morgonen, man saknar det om man inte är ut minst en gång om dagen...
Lite friskluft måste man i alla fall ha...

Jaaa

Kanske ska man skriva nåt? Det händer inte så rackarns mycket och jag har inga strålande idéer om något att jag vill ha sagt.
Atle har varit sjuk, igen, och hemma från dagis nån dag. Vilket är grymt tråkigt, både för honom och mig. Det är galet jobbigt när han är sjuk och klängig, men det går ju över som tur är. Det är inte det att jag inte tycker om att han blir så himla mammig, men det skulle vara trevligt att få något gjort, eller i alla fall få mata lillan utan att det blir världskrig.

Idag har vi varit på invigning på Atles dagis, det var trevligt, men lite trist att Atle sov. Då det var mycket för hans skull vi var där. Han fick i alla fall träffa Daad´n lite grann och det är ju aldrig fel.

I morrn blir det en tidig morgon då vi ska sjunga i stora kyrkan, men det är väl bara att pallra sig iväg.

Det här var nog det tråkigaste inlägg jag åstadkommit på mycket länge, men just nu är inspirationen någon annanstans, tar igen det sen.

Uttråkad och utsliten

Atle är sjuk, igen och jag blir sliten jag med. Den som tycker det är galet jobbigt att jobba har nog aldrig varit hemma med sjuka barn. En halv grad högre temp och lilleman blir oerhört sur, och behövande, helst ska man sitta med honom i knäet hela dagen och det blir ju lite svårt när lillasyster ska matas och bytas på mm. Det var såklart lite enklare när man bara hade ett barn, men det var också jobbigt då man i princip blir totalisolerad i hemmet om man inte har någon som hjälper till. Nu har ju jag en sambo som gör det han ska, men han jobbar ju också, denna vecka kvällsskift tyvärr, och livet blir ju inte skojigare när man är helt själv här hemma efter barnen somnat...

Nu blev det en jävla massa gnäll här känner jag. Men jag erkänner att det är jobbigare att ha två barn än ett. Men det är bara att bita ihop. Nä, fullt så allvarligt är det inte, men det ska bli skönt att börja jobba nån gång framöver för det är ju ingenting jämfört med det här...

Jämställdhet

Det är ett hett ämne idag, i synnerhet vad gäller barn och uppfostran av dom. Jag har skrivit om detta hur många gånger som helst, och diskuterat det ännu fler gånger. Nu pratar dom om det på TV, på nyhetsmorgon. Jag kommer säkert att motargumnetera något jag förut sagt, men kan vi inte på något vis bli jämställda men att mamman fortfarande vara mamma?
Det tycks vara så att en mamma och en pappa ska vara samma sak, att det inte ska vara någon skillnad. Markus Birro sitter med och diskuterar och jag måste säga att denna karl är mycket smart och har många bra argument.
Jag säger inte att en pappa inte ska/kan ha samma ansvar över allt som rör barn och hem som en mamma har. Men man måste ju ändå på något vis kunna behålla könen. Ska en pappa få amma om han vill och kan? Ska mamman låta bli?
Jag är absolut för jämställdhet, men jag vet inte om jag är för utplåning av könen, det är väl inte det som det ska handla om? Man måste ju kunna bli jämställda i alla fall. Jag sätter min tro till människor eget omdöme, att en icke delaktig pappa/mamma ska VILJA ta sitt ansvar vad gäller detta. Att om man vill dela helt och fullt på föräldraledigheten ska man få göra det, vill man inte ska man få slippa. Faktum är att vissa kommer förlora för mycket pengar om den förälder som tjänar mest måste vara hemma, och jag tror inte heller på att utplåna sin personliga/familjens ekonomi för barnens skull. Det är kanske ett väldigt löjligt argument, enligt vissa, men faktum kvarstår.

Eftersom jag älskar att diskutera och argumentera så måste jag såklart skriva av mig om det här. Jag tycker inte om förlegade könsroller som består i att mamman/kvinnan ska göra allt hemma och ställa upp på sex närhelst á Anna Anka, men som sagt tycker jag inte heller att könen ska utplånas. Möjligtvis kan vi utplåna de alltför starka könsrollerna, men faktum är att en man är en man och en kvinna är en kvinna. Sen är det upp till oss alla att göra det bästa av det.

Åre

Idag har vi varit till Åre en sväng, på höstmarknad. Tyckte inte det va så mycket att hänga i granen så där blev vi inte särskilt långvariga, vi sa hej till momma och moffa och sen traskade vi tillbaka till stationshuset och matade barn. Men vi hittade på något i alla fall och fick komma ut på en liten tur, vilket inte är varje dag.

Under middagen var det en liten tjej som absolut inte ville sova, så vi höll på att tappa tålamodet hela högen. Men eftersom vi behövde köpa ingredienser till kvällens bullbak tog pappan md sig tussan på en tur i bilen så hon fick snarka en stund. Själv tog jag med mig Atle ut på gården och hängde lite med grannarna, alla tre barnen var lite trötta och tjuriga så det blev en kortis. Jag tror till och med Atle sa att han ville gå in, han sa något som lät som nooin och när jag frågade om han sa att han ville gå in så blev han tyst, vilket han brukar bli när man chansar på rätt ord. Sen gick han med bestämda sidsteg mot dörren.
Det var ingen direkt värme därute så jag förstår precis...

Nu bakas det i alla fall bullar. Det är ju för tusan kanelbullens dag i morrn, och det måste ju firas såklart...

Tussan

Jag har även en unge till, hennes humör har inte visat av sig så mycket än. Hon mest bara sover och äter hela tiden. Ja, hungrig det är hon, väldigt hungrig. Men hon får äta hur mycket hon vill under dagtid så länge hon sover hela natten, och det gör hon minsann. Förhoppningsvis har denna donna ärvt sin pappas humör, för jag tror inte det blir så skoj med två ungar som ärvt mitt humör. Pappan är den lite lugnare typen och det har förhoppningsvis smittat av sig på någon av dom små. Annars gör det nog inte så mycket om lillan har humör också, det är ju som sagt roligare med humör än en liten mespropp.

Fisen

Jag har fått en unge med ett strålande humör, ett fantastiskt, roligt, galet humör. Det är den här ungen, min älskade unge. Han är otroligt duktig att säga till när något är fel, när han inte får som han vill och när saker inte går som han tänkt. Jag tycker ibland att det kan vara lite slitsamt, men jag tycker oftast att det är ganska roligt att han har humör, att han inte är någon mespropp. Rolig är han också, och en riktig myspropp. Så, nu har jag fått det sagt...

Nytt

Då har man skaffat sig en ny blogg då. Tröttnade lite på den förra och hoppas att det blir bättre här.
Det är rätt många jag vet som bloggar med blogger så helt jävligt kan det ju inte vara...
Vi får se hur det går, nu ska jag först bara lära mig alla funktioner och grejer och pyssla till det lite så blir det kanoners ska ni se. Hoppas att de flesta läsare kommer med från min gamla blogg. Välkomna!