Barnen har hjälpt till att klä granen:)
onsdag 22 december 2010
onsdag 15 december 2010
Jag fattar verkligen inte...
Nu har jag lyckats reta upp mig själv igen, eller snarare jaga upp mig. Det är andra som retar upp mig och jag som låter mig själv bli uppjagad.
Måste vi, som föräldrar, verkligen slänga in våra barn i stereotypa könsroller? Det är ju inte så att lilla "Lisa" 2 veckor gammal skriker rakt ut om hon inte får ha rosa kläder. Det är inte heller så att lilla "Pelle" i samma ålder inte kan sova om han inte har blå kläder, fått berättat för sig att det finns massa roliga bilar och traktorer här i världen och att han minsann ska bli något riktigt utöver det vanliga när han blir stor. En riktig karl, som kommer hem och lägger labbarna på bordet och väntar på att maten ska bli klar.
Att vara barn (i de flesta fall) är att vara fri. Fri att tänka, fri att vara, fördomsfri, fri från impulskontroll. Att, som förälder, begränsa allt sånt kan inte vara sunt.
Varför kan inte en liten kille ha rosa sparkdräkt? Förmodligen för att folk då skulle tro att det var en tjej, och vad händer om folk gör det? Ska man som förälder verkligen begränsa sina barn nu såhär kring jul? Jag tänker först och främst på luciafirandet, vad har sonen/dottern för val? Tittar andra föräldrar konstigt på pepparkaksgumman som inte har klänning utan istället byxor? Låt dom titta, låt dom döma föräldrarna efter barnen. Låt dom tro att föräldrarna till det där barnet kan ju inte vara kloka, tjejer ska ju vara lucia/tärna that´s it. Där tar alternativen slut???
Nä, för bövelen. Låt dotra ha "pojkkläder" och sonen ha "flickkläder", låt dom vara fria, fria att vara barn.
I sinom tid kommer dom nog på var dom hör hemma och hur dom vill vara, vad som gör att dom mår bra, vilken hårfärg dom vill ha, hur skorna ska se ut...ja, listan kan göras lång. Men för faan, begränsa inte barnen i att vara barn....
Måste vi, som föräldrar, verkligen slänga in våra barn i stereotypa könsroller? Det är ju inte så att lilla "Lisa" 2 veckor gammal skriker rakt ut om hon inte får ha rosa kläder. Det är inte heller så att lilla "Pelle" i samma ålder inte kan sova om han inte har blå kläder, fått berättat för sig att det finns massa roliga bilar och traktorer här i världen och att han minsann ska bli något riktigt utöver det vanliga när han blir stor. En riktig karl, som kommer hem och lägger labbarna på bordet och väntar på att maten ska bli klar.
Att vara barn (i de flesta fall) är att vara fri. Fri att tänka, fri att vara, fördomsfri, fri från impulskontroll. Att, som förälder, begränsa allt sånt kan inte vara sunt.
Varför kan inte en liten kille ha rosa sparkdräkt? Förmodligen för att folk då skulle tro att det var en tjej, och vad händer om folk gör det? Ska man som förälder verkligen begränsa sina barn nu såhär kring jul? Jag tänker först och främst på luciafirandet, vad har sonen/dottern för val? Tittar andra föräldrar konstigt på pepparkaksgumman som inte har klänning utan istället byxor? Låt dom titta, låt dom döma föräldrarna efter barnen. Låt dom tro att föräldrarna till det där barnet kan ju inte vara kloka, tjejer ska ju vara lucia/tärna that´s it. Där tar alternativen slut???
Nä, för bövelen. Låt dotra ha "pojkkläder" och sonen ha "flickkläder", låt dom vara fria, fria att vara barn.
I sinom tid kommer dom nog på var dom hör hemma och hur dom vill vara, vad som gör att dom mår bra, vilken hårfärg dom vill ha, hur skorna ska se ut...ja, listan kan göras lång. Men för faan, begränsa inte barnen i att vara barn....
tisdag 14 december 2010
Jag undrar
Jag undrar när jag ska ta reda på vad jag vill göra med mitt liv.
Jag undrar när jag ska veta vad jag vill bli.
Jag undrar när jag ska bli den där mamman jag drömmer om att bli, den där som alltid hittar på pyssliga saker med barnen, som alltid är aktiv, som aldrig är trött och grinig, som har änglabarn som alltid gör som jag vill.
Jag undrar vad som har betydelse.
Jag undrar vad som spelar roll.
Jag undrar och funderar över en massa saker. Jag undrar när jag ska sluta med det...
Jag undrar när jag ska veta vad jag vill bli.
Jag undrar när jag ska bli den där mamman jag drömmer om att bli, den där som alltid hittar på pyssliga saker med barnen, som alltid är aktiv, som aldrig är trött och grinig, som har änglabarn som alltid gör som jag vill.
Jag undrar vad som har betydelse.
Jag undrar vad som spelar roll.
Jag undrar och funderar över en massa saker. Jag undrar när jag ska sluta med det...
måndag 15 november 2010
Skjuta saker på framtiden
Det är liksom min melodi här i livet, att inte göra riktigt allt på en gång, utan det ska gärna vandra runt i hjärnan ett par varv innan. Så också med denna blogg då förstås, har tänkt blogga hundra gånger den senaste tiden, men fastnar i något annat så blir det inte av.
Men jag har en sak på hjärtat, något jag funderat på ett tag, och som säkert många med mig undrar hur det kommer sig.
Det är det här med mammor, mödrars benägenhet att sopa problem under mattan, och med det menar jag att de inte ska yttras offentligt. Varför bara haspla ur sig det positiva och underbara när det egentligen är det andra man skulle vilja prata om?!
Jag tar det för givet att de mammor som väljer att sätta barn till världen älskar dom så högt att de i det närmaste glömmer sig själva. Det är självskrivet, för mig är det givet. Så det är inget jag känner behov att ta upp med mina nära och kära, alla i min närhet vet att så är fallet, och beträffande mina vänner som har barn så betvivlar jag inte deras kärlek till sina barn, inte ett spår. Mina mammavänner är de bästa mammorna till sina barn PUNKT Så därför lämnar jag det därhän hädanefter.
Nu till det jag tänkte skriva om, egentligen. Varför är det så få mammor som vågar tala om hur jobbigt det kan vara att vara förälder? Varför berättas bara det som är rosenrött? Varför erkänner inte fler att de gärna hade bott solokvist i en koja i skogen en vecka, för att få lite tid för sig själva? Jag vet att det är vi själva som väljer att sätta barn till världen, det kan de själva inte styra över. Men jag TROR många mammor sliter sitt hår för att de känner sig så ensamma i sin situation, när den går överstyr.
Jag har ett par vänner, som också är mammor, där det kvittar vad jag säger. De vet helt säkert att jag är överlycklig att ha två underbara ungar, så det nämner jag inte ens. Däremot får de höra när det inte är så roligt, och det är ömsesidigt. Men återigen, varför är dessa mödrar så få? Vari ligger det hemska i att säga att man tröttnar på att tjata och gnälla varje dag? Vari ligger det hemska i att säga att man är trött och sliten? Vari ligger det hemska att erkänna att det visst blev halvfabrikat till middag?
Om det nu är så att dessa mödrar som inte säger rakt ut att det är jobbigt ibland verkligen inte tycker det, all heder till er. Men gå för guds skull inte och håll det inom er, det blir man ingen bättre mamma av. Man måste få det ur sig, bara lite, så känns det bättre sen.
Tror jag fick med det mesta där.
Och ja, det är nog jobbigt att vara pappa också, men eftersom jag även där ser det som en självklarhet att pappor hamnar i samma sits så låter jag det vara osagt.
Hoppas de som läser förstår vad jag vill ha fram....
Men jag har en sak på hjärtat, något jag funderat på ett tag, och som säkert många med mig undrar hur det kommer sig.
Det är det här med mammor, mödrars benägenhet att sopa problem under mattan, och med det menar jag att de inte ska yttras offentligt. Varför bara haspla ur sig det positiva och underbara när det egentligen är det andra man skulle vilja prata om?!
Jag tar det för givet att de mammor som väljer att sätta barn till världen älskar dom så högt att de i det närmaste glömmer sig själva. Det är självskrivet, för mig är det givet. Så det är inget jag känner behov att ta upp med mina nära och kära, alla i min närhet vet att så är fallet, och beträffande mina vänner som har barn så betvivlar jag inte deras kärlek till sina barn, inte ett spår. Mina mammavänner är de bästa mammorna till sina barn PUNKT Så därför lämnar jag det därhän hädanefter.
Nu till det jag tänkte skriva om, egentligen. Varför är det så få mammor som vågar tala om hur jobbigt det kan vara att vara förälder? Varför berättas bara det som är rosenrött? Varför erkänner inte fler att de gärna hade bott solokvist i en koja i skogen en vecka, för att få lite tid för sig själva? Jag vet att det är vi själva som väljer att sätta barn till världen, det kan de själva inte styra över. Men jag TROR många mammor sliter sitt hår för att de känner sig så ensamma i sin situation, när den går överstyr.
Jag har ett par vänner, som också är mammor, där det kvittar vad jag säger. De vet helt säkert att jag är överlycklig att ha två underbara ungar, så det nämner jag inte ens. Däremot får de höra när det inte är så roligt, och det är ömsesidigt. Men återigen, varför är dessa mödrar så få? Vari ligger det hemska i att säga att man tröttnar på att tjata och gnälla varje dag? Vari ligger det hemska i att säga att man är trött och sliten? Vari ligger det hemska att erkänna att det visst blev halvfabrikat till middag?
Om det nu är så att dessa mödrar som inte säger rakt ut att det är jobbigt ibland verkligen inte tycker det, all heder till er. Men gå för guds skull inte och håll det inom er, det blir man ingen bättre mamma av. Man måste få det ur sig, bara lite, så känns det bättre sen.
Tror jag fick med det mesta där.
Och ja, det är nog jobbigt att vara pappa också, men eftersom jag även där ser det som en självklarhet att pappor hamnar i samma sits så låter jag det vara osagt.
Hoppas de som läser förstår vad jag vill ha fram....
söndag 17 oktober 2010
Kaaatchaaooo
Min lille kille har varit på semester, utan sina föräldrar. Han tog helt sonika med sig momma och ett gäng till och drog till Tunisien. Nu är han hemma igen, och vi kan andas ut. Det har varit en pärs medan han varit borta, jobbigt värre. Men nu är han, som sagt, hemma igen. Allt är lugnt och bra igen.
Och livet traskar på i sin takt, det är dagislämningar, jobb och dagishämtningar och så snurrar det på (nästan) varje dag, hela veckan lång. Det känns lite tröttsamt när man tänker på den kommande veckan men sen rullar det liksom på, och veckan är slut igen, och en ny tar vid. Ibland undrar man om det här är det som var tänkt med livet, att det är såhär det ska rulla på nu? Och man drömmer och rikedom och berömmelse och ett lugnt liv där man inte har några bekymmer.
Men utan nedgångar finns väl heller inga uppgångar, och det är ju ändå dom man på något vis strävar efter.
Men så länge familjen är hel finns det hopp
Och livet traskar på i sin takt, det är dagislämningar, jobb och dagishämtningar och så snurrar det på (nästan) varje dag, hela veckan lång. Det känns lite tröttsamt när man tänker på den kommande veckan men sen rullar det liksom på, och veckan är slut igen, och en ny tar vid. Ibland undrar man om det här är det som var tänkt med livet, att det är såhär det ska rulla på nu? Och man drömmer och rikedom och berömmelse och ett lugnt liv där man inte har några bekymmer.
Men utan nedgångar finns väl heller inga uppgångar, och det är ju ändå dom man på något vis strävar efter.
Men så länge familjen är hel finns det hopp
måndag 20 september 2010
?
Vad hände Sverige? Hur fan gick det här till?
Vi har numera ett främlingsfientligt parti i riksdagen, med 20 mandat.
Jag är grymt besviken och ledsen. Jag hade också hoppats på ett regeringsskifte, nu blev det inte så och det är upp till alliansen att se till att SD inte får för mycket att säga till om.
Jag vet om människor som inte tog sitt ansvar igår, människor som inte utförde sin skyldighet som medborgare. Som inte röstade. Det gör mig extra ledsen.
När jag lämnade vallokalen igår kände jag mig glad och stolt. Glad över att jag fick säga mitt, att jag fick bidra, att jag utfört min skyldighet och framför allt min rättighet.
Det är inte alla som lever i en demokrati, jag andas ut över att inte vara en av dom.
Även om det inte blev som jag hoppats så föredrar jag ändå det framför att inte få rösta alls.
Idag hade kunnat vara en lite roligare dag....
Vi har numera ett främlingsfientligt parti i riksdagen, med 20 mandat.
Jag är grymt besviken och ledsen. Jag hade också hoppats på ett regeringsskifte, nu blev det inte så och det är upp till alliansen att se till att SD inte får för mycket att säga till om.
Jag vet om människor som inte tog sitt ansvar igår, människor som inte utförde sin skyldighet som medborgare. Som inte röstade. Det gör mig extra ledsen.
När jag lämnade vallokalen igår kände jag mig glad och stolt. Glad över att jag fick säga mitt, att jag fick bidra, att jag utfört min skyldighet och framför allt min rättighet.
Det är inte alla som lever i en demokrati, jag andas ut över att inte vara en av dom.
Även om det inte blev som jag hoppats så föredrar jag ändå det framför att inte få rösta alls.
Idag hade kunnat vara en lite roligare dag....
onsdag 1 september 2010
Svårt val
Det kommer det att bli. Vad tusan ska man rösta på???
Trodde jag visste, men icke. Vet dock åt vilket håll det barkar.
Jag är en av dom som tycker det är otroligt viktigt att bry sig och att ta ställning. Jag tänker inte tvinga ut folk på barrikaderna, då jag inte är på väg dit själv. Men man måste ha en åsikt. Man måste bry sig.
Jag önskar bara jag vore mer insatt. Jag jobbar på det.
Viktigt!
Trodde jag visste, men icke. Vet dock åt vilket håll det barkar.
Jag är en av dom som tycker det är otroligt viktigt att bry sig och att ta ställning. Jag tänker inte tvinga ut folk på barrikaderna, då jag inte är på väg dit själv. Men man måste ha en åsikt. Man måste bry sig.
Jag önskar bara jag vore mer insatt. Jag jobbar på det.
Viktigt!
tisdag 24 augusti 2010
Oj då
...vad jag skäms, det här var sannerligen längesen.
Men jag kände liksom plötsligt ett sug efter att skriva av mig lite.
Eira är färdiginskolad på dagis och morgondagen blir hennes första riktiga dag där, det går nog kanon då hon är lite mera kavat än storebror, modigare på nåt vis.
Det är mest bra hela tiden nu, även om det känns vemodigt att barnen inte ska få vara hemma så mycket. Trodde till en början att det skulle bli långa veckor och dagar på dagis, men det blir nog inte så farligt. Inte mer än fyra dagar i veckan någon vecka och vissa bara tre dagar. Och med lite hjälp av momma m.fl så ska det nog flyta på fint. Har funderat på att söka plats på nattis istället, men vi får se hur det funkar på detta viset först. Sen lär det ju inte bli så lätt att få en plats där heller. Det är för många föräldrar som jobbar udda tider och för lite dagisplatser till deras barn, sorgligt men sant.
Annars myser vi mest bara på med våra nöjda, glada barn. Det mesta funkar bra även om sonen kommer ha napp och blöja tills han fyller 15 ;)
Jag tar det hela med ro så länge, det ordnar sig nog.
Det gör det...
Men jag kände liksom plötsligt ett sug efter att skriva av mig lite.
Eira är färdiginskolad på dagis och morgondagen blir hennes första riktiga dag där, det går nog kanon då hon är lite mera kavat än storebror, modigare på nåt vis.
Det är mest bra hela tiden nu, även om det känns vemodigt att barnen inte ska få vara hemma så mycket. Trodde till en början att det skulle bli långa veckor och dagar på dagis, men det blir nog inte så farligt. Inte mer än fyra dagar i veckan någon vecka och vissa bara tre dagar. Och med lite hjälp av momma m.fl så ska det nog flyta på fint. Har funderat på att söka plats på nattis istället, men vi får se hur det funkar på detta viset först. Sen lär det ju inte bli så lätt att få en plats där heller. Det är för många föräldrar som jobbar udda tider och för lite dagisplatser till deras barn, sorgligt men sant.
Annars myser vi mest bara på med våra nöjda, glada barn. Det mesta funkar bra även om sonen kommer ha napp och blöja tills han fyller 15 ;)
Jag tar det hela med ro så länge, det ordnar sig nog.
Det gör det...
tisdag 6 juli 2010
Tur man har semester
Storsjöcupen har dragit igång, det märks i synnerhet på att det inte är nån trafik i stan...
söndag 16 maj 2010
fredag 7 maj 2010
söndag 25 april 2010
Hungrig
Om det var någon som undrade så ser ett matvrak ut precis såhär, middag, macka och nu banan...och jag tvivlar inte på att vällingen går ner om en dryg timme:)
lördag 24 april 2010
Föga intressant
Just nu är livet inte särdeles spännande. Har nada inspiration och på tok för mycket i huvet för att kunna få det på pränt.
Tänk ändå om något alldeles fantastiskt kunde hända, 7 rätt på v75 är ett exempel. Helst såklart när det är ordentlig utdelning så man kan skutta iväg till nån mäklare och köpa ett hus, och ha råd att ta det där förbaskade körkortet någon gång.
Apropå det så har jag ju i alla fall bokat en sån där handledarutbildning, så då ska det banne mig bli åka av. Jag kan ju övningsköra med gubben och då ska jag tamefan köra när helst det passar, ja när jag fått in vanan då förstås.
Annars då? Nä, inget. Jobbar, jobbar och jobbar, vilket i och för sig är det roligaste på länge. Jag trivs otroligt bra på mitt jobb, bästaste stället
Tänk ändå om något alldeles fantastiskt kunde hända, 7 rätt på v75 är ett exempel. Helst såklart när det är ordentlig utdelning så man kan skutta iväg till nån mäklare och köpa ett hus, och ha råd att ta det där förbaskade körkortet någon gång.
Apropå det så har jag ju i alla fall bokat en sån där handledarutbildning, så då ska det banne mig bli åka av. Jag kan ju övningsköra med gubben och då ska jag tamefan köra när helst det passar, ja när jag fått in vanan då förstås.
Annars då? Nä, inget. Jobbar, jobbar och jobbar, vilket i och för sig är det roligaste på länge. Jag trivs otroligt bra på mitt jobb, bästaste stället
söndag 11 april 2010
Släpp fångarne loss, det är vår
Ja, banne mig har det inte blivit vår här också till slut. Mamman jublar i högan sky när solen faktiskt värmer och när det droppar från taken, och när hon ser en ände på snön och kylan. Jag gillar egentligen vintern, den riktiga vintern med mycket snö och lagom många minusgrader, men den är ju bara för lång här uppe. Jag klarar mig om det är massa snö runt jul och nyår, kanske en månad eller två, men sex styckna på raken blir lite väl. Jag ska inte gnälla för då kan jag flytta istället, men som sagt så gillar jag när det är vinter på riktigt.
Annar är jag mer en mellanårstids-människa, hösten är min stora favorit aldrig är luften så härlig som på hösten. Jag får aldrig vårkänslor, snarare höstkänslor.
Annars har livet sin gilla gång. Den senaste tiden har handlat en hel del om religion, vilket vi diskuterar oss galna kring på jobbet. Ett ämne som alltid fascinerat mig även fast jag gärna kallar mig humanist och kanske t.o.m ateist. Men jag känner ändå en stor fascination för dom som lyckas tro, för dom som inte tycker det hela är ytterst orimligt. Det är tur jag har vänner som orkar svara på mina jobbiga frågor, för nyfiken det är jag, av hela mitt hjärta...
Nog!
Annar är jag mer en mellanårstids-människa, hösten är min stora favorit aldrig är luften så härlig som på hösten. Jag får aldrig vårkänslor, snarare höstkänslor.
Annars har livet sin gilla gång. Den senaste tiden har handlat en hel del om religion, vilket vi diskuterar oss galna kring på jobbet. Ett ämne som alltid fascinerat mig även fast jag gärna kallar mig humanist och kanske t.o.m ateist. Men jag känner ändå en stor fascination för dom som lyckas tro, för dom som inte tycker det hela är ytterst orimligt. Det är tur jag har vänner som orkar svara på mina jobbiga frågor, för nyfiken det är jag, av hela mitt hjärta...
Nog!
måndag 5 april 2010
Utedag
Mamman är ledig och passar på att leka utomhus med sonen, coolaste syrran sitter och tittar på
fredag 2 april 2010
tisdag 30 mars 2010
Ska man kolla upp det?
Har märkt nu på senaste tiden (sen jag började jobba) att min kropp är galet sliten, kanske något jag borde kolla upp? Hade ju ischias under båda graviditeterna och då sa min barnmorska att jag skulle känna efter så att inte benen domnade för då kunde besvären bestå. Jag tyckte inte dom gjorde det då, så jag tänkte inte mer på det. Men nu såhär i efterhand så kanske det ändå var så, jag känner av det fortfarande till och från. Jag tänker att det kanske går över med tiden, när jag har tränat upp betydelsefulla muskler, så det håller jag fast vid. Det är ju inte så att jag blir totalt orörlig, men det känns på i kroppen.
Jag är ju inte den som pallrar mig iväg till läkaren stup i kvarten för allehanda problem så jag står nog över den här gången med. Det ger väl med sig?!
Annars rullar det på som vanligt här hemma. Barnen är snälla med pappan och varann, helt andra ungar, vilket känns orättvist till viss del. Inte så att jag är missunsam mot Nisse eller så, men det är ju trist att han inte får känna på hur jag har haft det när jag varit hemma.
Han pysslar lite mer här hemma och fixar och grejar vilket känns grymt skönt, för att göra både det och jobba blir nog lite väl tufft. Nu återstår bara att få honom att förstå att man måste laga mat också...
Jag är ju inte den som pallrar mig iväg till läkaren stup i kvarten för allehanda problem så jag står nog över den här gången med. Det ger väl med sig?!
Annars rullar det på som vanligt här hemma. Barnen är snälla med pappan och varann, helt andra ungar, vilket känns orättvist till viss del. Inte så att jag är missunsam mot Nisse eller så, men det är ju trist att han inte får känna på hur jag har haft det när jag varit hemma.
Han pysslar lite mer här hemma och fixar och grejar vilket känns grymt skönt, för att göra både det och jobba blir nog lite väl tufft. Nu återstår bara att få honom att förstå att man måste laga mat också...
söndag 28 mars 2010
lördag 27 mars 2010
onsdag 24 mars 2010
Kass
...på att blogga kan man säga att jag blivit, nästan så jag skäms, så här kommer ett inlägg för den som vill läsa.
Jag jobbar mest hela tiden, och är inte ledig så mycket. Det är grymt skönt att jobba och få längta hem istället för att vara hemma och längta bort. Men det tar kol på min kropp, var visst inte van vid att lyfta och släpa grejor fram och tillbaka, det går bra ändå och jag lär väl komma ikapp på den fronten med.
Idag ska jag släpa ändan iväg till Step In och skriva in mig, så nu är det verkligen ingen återvändo! Mamman ska bli fit, kanske beach 2011 för den som kommer närmast känns lite väl nära.
Atle har blivit som en helt annan kille nu när han är hemma med pappa, han är mycket lugnare och inte lika bråkig och trotsig. Kan det kanske vara så att han var lite less på mig!?
Vi myser på som bara den när jag har lediga dagar, vilket inte gör mig någonting alls...jag gillar´t
Annars händer det väl inte så mycket, det mesta består av jobb och/eller barn, det lustiga är att jag är mindre trött nu när jag jobbar, jag går och lägger mig i vettig tid och somnar dessutom, mycket bra.
Jag har fått låna en bok av en kär vän, den handlar om saker som jag kan ta upp i ett helt annat inlägg när jag läst färdigt, vi tar det då...
Den här uppdateringen får duga så länge
Jag jobbar mest hela tiden, och är inte ledig så mycket. Det är grymt skönt att jobba och få längta hem istället för att vara hemma och längta bort. Men det tar kol på min kropp, var visst inte van vid att lyfta och släpa grejor fram och tillbaka, det går bra ändå och jag lär väl komma ikapp på den fronten med.
Idag ska jag släpa ändan iväg till Step In och skriva in mig, så nu är det verkligen ingen återvändo! Mamman ska bli fit, kanske beach 2011 för den som kommer närmast känns lite väl nära.
Atle har blivit som en helt annan kille nu när han är hemma med pappa, han är mycket lugnare och inte lika bråkig och trotsig. Kan det kanske vara så att han var lite less på mig!?
Vi myser på som bara den när jag har lediga dagar, vilket inte gör mig någonting alls...jag gillar´t
Annars händer det väl inte så mycket, det mesta består av jobb och/eller barn, det lustiga är att jag är mindre trött nu när jag jobbar, jag går och lägger mig i vettig tid och somnar dessutom, mycket bra.
Jag har fått låna en bok av en kär vän, den handlar om saker som jag kan ta upp i ett helt annat inlägg när jag läst färdigt, vi tar det då...
Den här uppdateringen får duga så länge
måndag 8 mars 2010
Ojojoj
Att det fanns så många funderingar i ett huvud hade jag aldrig kunnat tro. Att en hjärna kan gå på högvarv mer eller mindre dygnet runt.
Det är min hjärna som är på tal, en hjärna jag mer än en gång önskat jag klarat mig utan. En hjärna vill jag ju såklart ha, och den är rätt bra många gånger. Men jag hade gärna sett att jag hade en mer grubbelfri sådan, en lättsammare variant. Just nu är det inte så många negativa tankar, som så många gånger förr, men ändå. Den går i en rasande fart, den tänker och snurrar och funderar. Jag önskar jag kunde koppla bort den en stund.
Apropå något helt annat, önskar jag att jag vore författare, att jag kunde skriva sådär bra som många andra, att jag kunde vända och vrida på meningar så dom låter på det sätt jag vill läsa dom. En klok människa sa till mig att det bara är att träna upp det, att bara skriva, skriva, skriva. Jag önskar det bara kunde komma till mig, att jag bara en dag vaknade upp och hade tusentals bokidéer och historier på lut, som bara bönade och bad om att få komma på pränt. Jag vill bli en kvinnlig motsvarighet till Björn Ranelid, det är det bästa jag kan tänka mig.
Det är min hjärna som är på tal, en hjärna jag mer än en gång önskat jag klarat mig utan. En hjärna vill jag ju såklart ha, och den är rätt bra många gånger. Men jag hade gärna sett att jag hade en mer grubbelfri sådan, en lättsammare variant. Just nu är det inte så många negativa tankar, som så många gånger förr, men ändå. Den går i en rasande fart, den tänker och snurrar och funderar. Jag önskar jag kunde koppla bort den en stund.
Apropå något helt annat, önskar jag att jag vore författare, att jag kunde skriva sådär bra som många andra, att jag kunde vända och vrida på meningar så dom låter på det sätt jag vill läsa dom. En klok människa sa till mig att det bara är att träna upp det, att bara skriva, skriva, skriva. Jag önskar det bara kunde komma till mig, att jag bara en dag vaknade upp och hade tusentals bokidéer och historier på lut, som bara bönade och bad om att få komma på pränt. Jag vill bli en kvinnlig motsvarighet till Björn Ranelid, det är det bästa jag kan tänka mig.
onsdag 3 mars 2010
Karantän
Som ett brev på posten kom nu då världens flunsa lagom till jag skulle börja jobba. Klev glad i hågen upp 05.30 igår morse och trodde jag skulle få åka och jobba på riktigt för första gången på länge. Men tji fick jag, för jag kände mig inte helt hundra där i arla morgonstund och såklart blev jag magsjuk. Idag känner jag mig såklart mycket bättre men då får man ju inte jobba förrän det gått 48 timmar sen senaste symptom, så här sitter jag nu och laddar inför att få jobba i morrn..
Barnen testar oss till max då dom åkt på den värsta sjukan någonsin, dom spyr och hostar och har feber. Influensa tror jag visst att det heter, men fy så slitsamt när det inte är någonting som passar. Inte någonting alls och tårarna sprutar som bara den...huga.
Vi får hoppas, för pappans skull, att det snart går över för i morrn drar jag till jobbet...
Barnen testar oss till max då dom åkt på den värsta sjukan någonsin, dom spyr och hostar och har feber. Influensa tror jag visst att det heter, men fy så slitsamt när det inte är någonting som passar. Inte någonting alls och tårarna sprutar som bara den...huga.
Vi får hoppas, för pappans skull, att det snart går över för i morrn drar jag till jobbet...
söndag 28 februari 2010
torsdag 18 februari 2010
I Vancouver
Jag har tagit semester för jag är på OS...nä såklart inte, men kvällarna går i stort sett åt till att glo på TV och kolla senaste uppdateringar om vad som hänt våra landsmän på andra sidan Atlanten.
Jag får väl återkomma när det är över, då kanske det kommer något mer givande inlägg och inte bara några små mobilinlägg
Hej
Jag får väl återkomma när det är över, då kanske det kommer något mer givande inlägg och inte bara några små mobilinlägg
Hej
måndag 15 februari 2010
Dokki sej
Det säger egentligen storebror när lillasyster står upp, men nu tycker mamman det är en duktig tjej som sitter så bra alldeles själv
Bilspotting
Om man sitter i vagnen vänd mot vägen kan man berätta för mamman vad det är för sorts bilar som passerar...
söndag 14 februari 2010
fredag 12 februari 2010
lördag 6 februari 2010
Det är inte lätt att vara liten
Atle verkar, de senaste dagarna, helt tappat förmågan att stå på benen. I onsdags när vi hade kommit hem från dagis satte vi oss och ritade lite, lillan puttrade omkring i gåstolen runt bordet. Atle satt ganska långt ut på kanten på sin matstol och skulle väl ställa sig upp, men råkade missa stolen och tjong så for han i golvet, med en liten mellanlandning på Eiras gåstol. Hål i läppen blev resultatet och blod lite här och var. Eftersom Eira hade bvc-tid på torsdagen lät jag dom titta på Atles läpp där, och bvc-sköterskan ville ta in en läkare som skulle få kika på det, sagt och gjort. Men han tyckte inte det var så farligt så länge det inte var på läppkanten...
Igår vurpade han igen stackarn, och krockade med vardagsrumsbordet, vilket reulterade i en rödblå näsa...stackarn ser snart ut som Paolo Roberto. Eller så kanske han går tillbaka till att krypa nu när han trillat så mycket.
Tycker ändå det är lite gulligt med blåmärken lite här och där, det ska synas att det är barn.
Förhoppningsvis står han på benen lite framöver så hela ungen slipper bli blå
Igår vurpade han igen stackarn, och krockade med vardagsrumsbordet, vilket reulterade i en rödblå näsa...stackarn ser snart ut som Paolo Roberto. Eller så kanske han går tillbaka till att krypa nu när han trillat så mycket.
Tycker ändå det är lite gulligt med blåmärken lite här och där, det ska synas att det är barn.
Förhoppningsvis står han på benen lite framöver så hela ungen slipper bli blå
onsdag 3 februari 2010
tisdag 2 februari 2010
Tassa på tå
Jag har ibland svårt att prata om saker som tynger mig, och jag gillar verkligen inte att såra folk. Detta ställer till det alldeles oerhört för mig, för det mesta. Jag går och irriterar mig på saker och ting hos folk i min närhet, men kan liksom inte få ur mig det för att jag vet att jag när det väl kommer ut så har jag hunnit bli så arg så att det bara sårar. Då håller jag det inom mig och blir apirriterad på allt.
Det är trots allt av egen erfarenhet jag håller det inom mig eftersom jag vet att oavsett hur det kommer ut så blir det fel.
Man tassar på tå för att någon annan ska slippa grina, men på insidan pyr det så in i...och jag blir skitarg.
Det är mycket nu, mycket jag är trött och less på, det kunde varit bättre, mycket bättre. Men jag ORKAR INTE vara den som tar tag i ALLT, jag måste kunna känna att jag kan slappna av och ändå veta att inte hela världen faller ihop och isär...Det kanske ligger hos mig, det kanske ligger hos någon annan.
Sen nåt som inte har något med detta att göra: Var glad att någon VILLE köpa Saab, skulle inte så många arbetare bli drabbade så fick dom gärna lägga ner skiten...
Det är trots allt av egen erfarenhet jag håller det inom mig eftersom jag vet att oavsett hur det kommer ut så blir det fel.
Man tassar på tå för att någon annan ska slippa grina, men på insidan pyr det så in i...och jag blir skitarg.
Det är mycket nu, mycket jag är trött och less på, det kunde varit bättre, mycket bättre. Men jag ORKAR INTE vara den som tar tag i ALLT, jag måste kunna känna att jag kan slappna av och ändå veta att inte hela världen faller ihop och isär...Det kanske ligger hos mig, det kanske ligger hos någon annan.
Sen nåt som inte har något med detta att göra: Var glad att någon VILLE köpa Saab, skulle inte så många arbetare bli drabbade så fick dom gärna lägga ner skiten...
måndag 1 februari 2010
En månad kvar
Det börjar dra ihop sig, snart börjar jag jobba igen, och satan i gatan vad skönt det ska bli. Jag provar den här gången också att påstå att jag också då ska vara galet trött och inte göra så många knop här hemma. Slippa komma på middagsmat, slippa laga den...and so on.
Har egentligen inte så mycket blogglust nu, har säkert en hel del att skriva om, har mycket i mina tankar. Men jag orkar liksom inte...
Är det något jag verkligen stör mig på, så rör det förmodligen nån eller något som skulle få dom att starta ett tredje världskrig eller någe...
Eller så överdriver jag i vanlig ordning.
Snart: Godnatt
Har egentligen inte så mycket blogglust nu, har säkert en hel del att skriva om, har mycket i mina tankar. Men jag orkar liksom inte...
Är det något jag verkligen stör mig på, så rör det förmodligen nån eller något som skulle få dom att starta ett tredje världskrig eller någe...
Eller så överdriver jag i vanlig ordning.
Snart: Godnatt
torsdag 28 januari 2010
Den dåliga, bra mamman
Den här veckan är en vecka jag inte borde ha haft barn. Jag har varit helt ur spel på den fronten och barnen har varit lika avigt inställda dom. Vissa gånger får man bara inte till det och allt grundar sig i min inställning till hur dagen kommer te sig. Är jag trött blir jag lättretlig vilket, såklart, smittar av sig på barnen.
Jag hoppas att Atle når en ålder snart då han kan leka eller göra saker själv i större utsträckning, för just nu kräver han väldigt mycket av mig att till och med en så enkel grej som att laga mat blir ett oerhört projekt. Han vill liksom sitta fast vid mig hela tiden och det gör det lite tjorvigt när man har en till att hålla koll på.
Men som man säger: Efter regn kommer solsken. Så även här, efter en hel dag med bara jag tid så hade jag idag helt nya krafter till att laga mat med en hel barnaskara runt fötterna. Att kämpa för att hålla lillan vaken en liten stund extra verkade inte heller särskilt slitsamt.
Vissa dagar känner man sig som den sämsta mamma som vandrat på denna jord, och andra (de flesta) tycker man att man får ihop tiden väldigt bra, att allt klaffar och funkar precis som man tänkt. Den största behållningen är glada, nöjda barn som trivs i varandras sällskap, det är då man får bekräftat att man faktiskt klarar det rätt bra ändå...
Jag hoppas att Atle når en ålder snart då han kan leka eller göra saker själv i större utsträckning, för just nu kräver han väldigt mycket av mig att till och med en så enkel grej som att laga mat blir ett oerhört projekt. Han vill liksom sitta fast vid mig hela tiden och det gör det lite tjorvigt när man har en till att hålla koll på.
Men som man säger: Efter regn kommer solsken. Så även här, efter en hel dag med bara jag tid så hade jag idag helt nya krafter till att laga mat med en hel barnaskara runt fötterna. Att kämpa för att hålla lillan vaken en liten stund extra verkade inte heller särskilt slitsamt.
Vissa dagar känner man sig som den sämsta mamma som vandrat på denna jord, och andra (de flesta) tycker man att man får ihop tiden väldigt bra, att allt klaffar och funkar precis som man tänkt. Den största behållningen är glada, nöjda barn som trivs i varandras sällskap, det är då man får bekräftat att man faktiskt klarar det rätt bra ändå...
onsdag 27 januari 2010
måndag 25 januari 2010
När blir det?
När blir man stor? När uppnår man de drömmar man har för sig själv? Och hur gör man?
Hur når man sina mål? När man är en människa med hemliga drömmar om hur det ska vara? När man är en människa som har svårt att avsluta projekt? När man är en människa som vill mycket men inte når hela vägen fram?
Det finns mycket jag vill, det finns mycket jag önskar. Men hur gör man om man inte kan? Kan man lära sig allt man vill, eller är man född med vissa talanger?
Hur gör man för att formulera allt man har inom sig? Hur öppnar man sig?
Ibland blir det bara för mycket....
Hur når man sina mål? När man är en människa med hemliga drömmar om hur det ska vara? När man är en människa som har svårt att avsluta projekt? När man är en människa som vill mycket men inte når hela vägen fram?
Det finns mycket jag vill, det finns mycket jag önskar. Men hur gör man om man inte kan? Kan man lära sig allt man vill, eller är man född med vissa talanger?
Hur gör man för att formulera allt man har inom sig? Hur öppnar man sig?
Ibland blir det bara för mycket....
onsdag 20 januari 2010
Atle Skipper
Jag sa att jag tyckte moossissmeten ser lite torr ut, men bagarn tyckte att det var viktigt att den innehöll så mycket fibrer som möjligt...
Tänk om
...om min huvudkudde kunde läsa tankar
...om min huvudkudde kunde prata
Den får nog höra både det ena och andra,, den bär alla mina tankar på kvällen och natten. Tankar som ställer till det för sömnen, tankar som inte låter mig sova.
Den som ha lätt att somna på kvällen är endera helt utmattad fysiskt, har förmågan att inte grubbla alls, eller har helt enkelt inte något att grubbla på.
Så ni som somnar direkt, helt ovaggade på kvällen/natten kan fundera på varför. Och varför den som ligger sömnlös bredvid inte gör det. Vem tänker och grubblar? Vem ororar sig för allt? Vem försöker i huvudet fixa så att allt blir rätt?
OM jag ändå ibland kunde koppla ifrån mina tankar och vara lite mer karl så skulle det nog gå att sova också....
...om min huvudkudde kunde prata
Den får nog höra både det ena och andra,, den bär alla mina tankar på kvällen och natten. Tankar som ställer till det för sömnen, tankar som inte låter mig sova.
Den som ha lätt att somna på kvällen är endera helt utmattad fysiskt, har förmågan att inte grubbla alls, eller har helt enkelt inte något att grubbla på.
Så ni som somnar direkt, helt ovaggade på kvällen/natten kan fundera på varför. Och varför den som ligger sömnlös bredvid inte gör det. Vem tänker och grubblar? Vem ororar sig för allt? Vem försöker i huvudet fixa så att allt blir rätt?
OM jag ändå ibland kunde koppla ifrån mina tankar och vara lite mer karl så skulle det nog gå att sova också....
måndag 18 januari 2010
Bitterfitta
Risken är stor att jag kommer sluta som en sådan. I alla fall känns det så just idag. Vissa dagar har man stor lust att bara tacka för sig, lämna helvetet som det ser ut, lämna resten som befinner sig i det och bara dra ut och iväg för sig själv. Irritationen den här gången beror nog i stort på att det är fel tid på månaden, men det ser inte jag ändå som någon ursäkt. Jag tänker sannerligen inte be om ursäkt för att jag är sur och less, det är inte mitt problem hur som.
Jag sitter snällt på ändan och väntar, väntar på att någon annan ska fatta beslut, ta initiativ. Ja, jag väntar och väntar.
Det finns många små irritationsmoment i vardagen lite när man vill. Det finns säkert många som tycker jag redan är bitter eller sur, och det bjuder jag på.
En ärlig fråga till nära och/eller kära, hur gör man för att inte tappa orken/lusten/viljan?
När man bara vill skrika huvudet av någon...hur gör man då för att bli lite gladare?
Deppigt kanske det låter, men även det bjuder jag på idag
Jag sitter snällt på ändan och väntar, väntar på att någon annan ska fatta beslut, ta initiativ. Ja, jag väntar och väntar.
Det finns många små irritationsmoment i vardagen lite när man vill. Det finns säkert många som tycker jag redan är bitter eller sur, och det bjuder jag på.
En ärlig fråga till nära och/eller kära, hur gör man för att inte tappa orken/lusten/viljan?
När man bara vill skrika huvudet av någon...hur gör man då för att bli lite gladare?
Deppigt kanske det låter, men även det bjuder jag på idag
Sitt-träning
Det går ganska bra när mamma är med som moraliskt stöd... Det är ingen brådska, hon lär nog kunna sitta när hon ska börja gymnasiet i alla fall...
lördag 16 januari 2010
fredag 15 januari 2010
Ja, jag säger då det...
...tekniken når bara längre och längre ner i åldrarna, kanske hon ska få en egen telefon så man kan ringa och höra var hon befinner sig;)
onsdag 13 januari 2010
Orka
Jag tycker om när jag har det fint här hemma, när det är rent och det inte är en massa saker överallt. Det är inte alltid det blir som jag tycker, inte alltid det ser ut som jag vill. Jag skulle säkert kunna städa och feja som en galning om jag ville, men just nu prioriterar jag lite annat och plockar istället när andan faller på. Det är ganska passande när det infaller i samband med att Atle är på dagis, då skulle jag till och med kunna dammsuga utan att någon gråter ögonen ur sig.
Men jag ska erkänna att jag hellre sitter med famnen full med barn och myser i soffan än att mitt hem är skinande rent varje dag.
Men en sak som kanske skulle bota unge herrns dammsugarefobi är nog att vi dammsög mycket oftare, då skulle han nog vänja sig. Jag drar mig dock för det, just eftersom det blir sånt jäkla liv varje gång.
Just nu är jag inge perfekt städhjälp eller husfru, och jag tänker då rakt inte städa bara för att gubben vill ha det fint. Då får han baske mig städa själv, som det verkar har han rätt hög toleransnivå så det bekommer nog inte honom att det är saker överallt.
Något jag gärna vill ha är tips på bra och snygg förvaring. För jag har en massa prylar men ingenstans att göra av dem....
Men jag ska erkänna att jag hellre sitter med famnen full med barn och myser i soffan än att mitt hem är skinande rent varje dag.
Men en sak som kanske skulle bota unge herrns dammsugarefobi är nog att vi dammsög mycket oftare, då skulle han nog vänja sig. Jag drar mig dock för det, just eftersom det blir sånt jäkla liv varje gång.
Just nu är jag inge perfekt städhjälp eller husfru, och jag tänker då rakt inte städa bara för att gubben vill ha det fint. Då får han baske mig städa själv, som det verkar har han rätt hög toleransnivå så det bekommer nog inte honom att det är saker överallt.
Något jag gärna vill ha är tips på bra och snygg förvaring. För jag har en massa prylar men ingenstans att göra av dem....
tisdag 12 januari 2010
Världsledande=omodern?
Ska erkänna att jag, en liten stund, tittade på Dr Phil idag. Och sanna mina ord jag höll på att svimma i soffan. Där medverkar ynkliga små män som inte är kapabla att ta hand om hus, hem och barn nu när dom blivit arbetslösa. De skämdes över att vara "hemmapappa", det var visst mannens sak att försörja hemmet och följaktligen kvinnans sak att stanna hemma och ta hand om markservicen. Men hallå, nån jävla måtta får det väl ändå vara.
Jag tycker inte alla gånger att Sverige är så himla framstående inom jämställdhet, men i detta fall verkar vi vara ljusår före det stora landet i väst.
Så länge nån har ett jobb så är väl saken biff? Så länge pengarna rullar in spelar det väl inte så stor roll vem som drar in dom?
Jag tycker verkligen dessa svaga karlar ska ta sig i skinnet och komma hit och titta hur svenska män gör. Dom skulle sätta i halsen när dom fick veta att min sambo läser saga för, och nattar barnen, och han byter 1000 blöjor utan att klaga. Han kan till och med, håll i er nu, tänka sig att vara hemma och vara pappaledig så jag får jobba lite. Han ska nog inte flytta till USA min karl, där man ska skämmas som karl om man åker till affären och köper en liter mjölk....
Nä fy...man kanske har det rätt bra ändå...
Jag tycker inte alla gånger att Sverige är så himla framstående inom jämställdhet, men i detta fall verkar vi vara ljusår före det stora landet i väst.
Så länge nån har ett jobb så är väl saken biff? Så länge pengarna rullar in spelar det väl inte så stor roll vem som drar in dom?
Jag tycker verkligen dessa svaga karlar ska ta sig i skinnet och komma hit och titta hur svenska män gör. Dom skulle sätta i halsen när dom fick veta att min sambo läser saga för, och nattar barnen, och han byter 1000 blöjor utan att klaga. Han kan till och med, håll i er nu, tänka sig att vara hemma och vara pappaledig så jag får jobba lite. Han ska nog inte flytta till USA min karl, där man ska skämmas som karl om man åker till affären och köper en liter mjölk....
Nä fy...man kanske har det rätt bra ändå...
Ge aldrig upp
Och det hände sig att mamman gick på skattjakt i sandlådan. Hon hittade lite av varje, till och med den så eftertraktade spaden...
måndag 11 januari 2010
Färigmyst...
Nu är man tillbaka i vardagen, med allt vad det innebär. Dagispromenader och en större smula planering. Nu har man mest bara lallat runt i närmare en månad vilket såklart varit skönt, men det är även skönt att få lite ordning på tillvaron.
Jag har till och med börjat fundera på att börja jobba, det verkar bli mars som det ser ut nu. Det ska bli skönt det med. Jag älskar verkligen att vara hemma med barnen, men det ska faktiskt bli kul med lite ombytta roller, jag tror inte heller ekonomin tar så himla mycket, vi klarar oss alltid.
Det kommer kännas väldigt konstigt att inte vara hemma med dom små, dom är ju det bästa jag har. men jag lämnar dom i tryggt förvar hos deras far...
Nu ska jag roa mig, med något av det roligaste jag vet "Days of our lives"....
Jag har till och med börjat fundera på att börja jobba, det verkar bli mars som det ser ut nu. Det ska bli skönt det med. Jag älskar verkligen att vara hemma med barnen, men det ska faktiskt bli kul med lite ombytta roller, jag tror inte heller ekonomin tar så himla mycket, vi klarar oss alltid.
Det kommer kännas väldigt konstigt att inte vara hemma med dom små, dom är ju det bästa jag har. men jag lämnar dom i tryggt förvar hos deras far...
Nu ska jag roa mig, med något av det roligaste jag vet "Days of our lives"....
torsdag 7 januari 2010
Tänker
På många sätt kan livet te sig orättvist
På många sätt visar livet att allt inte alls har en mening
Ibland händer saker som rör omkring allt, som gör en annan människas liv till kaos
Saker som förvandlar ett fint, vackert liv till ett av de svartaste hål
Mina tankar går till fina människor som fått oönskade vändningar på sin tillvaro
Det finns ingen rättvisa, det finns många fel
Liv som tar slut nästan innan dom börjat
Liv som tar slut
En värmande kram skickar jag till kära vänner som behöver det bäst
Mina tankar finns hos er varje dag
På många sätt visar livet att allt inte alls har en mening
Ibland händer saker som rör omkring allt, som gör en annan människas liv till kaos
Saker som förvandlar ett fint, vackert liv till ett av de svartaste hål
Mina tankar går till fina människor som fått oönskade vändningar på sin tillvaro
Det finns ingen rättvisa, det finns många fel
Liv som tar slut nästan innan dom börjat
Liv som tar slut
En värmande kram skickar jag till kära vänner som behöver det bäst
Mina tankar finns hos er varje dag
onsdag 6 januari 2010
måndag 4 januari 2010
Sammanfattning kanske?
Så ska man då kanske ta och se över det gångna året, sammanfatta och kanske hoppas att kommande/nuvarande år blir annorlunda på de sätt man önskar.
2009 var sannerligen ett år av alla möjliga bra och, rent ut sagt, förjävliga händelser.
Om jag ska försöka dra mig till minnes så kanske jag kan luska fram vad som har hänt.
Vi köpte en finfin lägenhet i slutet av 2008 och flyttade in i den i januari 2009 under en släng av magsjuka, men det gick det med.
Atle fyllde sitt första år och det var härligt med barnkalas även om det är mest för föräldrarnas skull, det blev dödskalletårta och en massa gott fika och trevligt folk såklart.
Sen var det dags att jobba en kortis innan det var dags för nästa barn.
Efter detta blev det vår och jag jobbade till och från, sommaren började närma sig och så även datum för nedkomst. Datumet kom och gick, men ingen bebbe. Skulle såklart gå över denna gången med, men tack och lov blev det bara fyra dagar övertid. Snabbt gick det när hon väl kikade ut och en flicka såklart, vilket jag egentligen visste.
Sommaren kom och gick, tiden går fort med två små, och det var plötsligt dags för Atle att börja på dagis. Spännande tyckte mamman, sonen glatt ovetande om vad som komma skulle. Men det funkar fint!
Lärde känna ett helt gäng nya människor genom dagis och har lyckats få en promenadkompis på köpet...
Sen hände saker som ingen vill ska hända, sånt som inte ska få hända. En vän förlorade sitt barn och det går inte en dag utan att jag tänker på henne och hennes familj. All styrka till er..
Och plötsligt blev det jul och nyår, och här är vi nu. Ett nytt år, med nya (påstådda) möjligheter. Vi får väl se vad som lurar bakom knuten...
2009 var sannerligen ett år av alla möjliga bra och, rent ut sagt, förjävliga händelser.
Om jag ska försöka dra mig till minnes så kanske jag kan luska fram vad som har hänt.
Vi köpte en finfin lägenhet i slutet av 2008 och flyttade in i den i januari 2009 under en släng av magsjuka, men det gick det med.
Atle fyllde sitt första år och det var härligt med barnkalas även om det är mest för föräldrarnas skull, det blev dödskalletårta och en massa gott fika och trevligt folk såklart.
Sen var det dags att jobba en kortis innan det var dags för nästa barn.
Efter detta blev det vår och jag jobbade till och från, sommaren började närma sig och så även datum för nedkomst. Datumet kom och gick, men ingen bebbe. Skulle såklart gå över denna gången med, men tack och lov blev det bara fyra dagar övertid. Snabbt gick det när hon väl kikade ut och en flicka såklart, vilket jag egentligen visste.
Sommaren kom och gick, tiden går fort med två små, och det var plötsligt dags för Atle att börja på dagis. Spännande tyckte mamman, sonen glatt ovetande om vad som komma skulle. Men det funkar fint!
Lärde känna ett helt gäng nya människor genom dagis och har lyckats få en promenadkompis på köpet...
Sen hände saker som ingen vill ska hända, sånt som inte ska få hända. En vän förlorade sitt barn och det går inte en dag utan att jag tänker på henne och hennes familj. All styrka till er..
Och plötsligt blev det jul och nyår, och här är vi nu. Ett nytt år, med nya (påstådda) möjligheter. Vi får väl se vad som lurar bakom knuten...
söndag 3 januari 2010
Ledig!?
Kan det vara läge att skriva något kanske, och inte bara mobilblogga? Det känns som att hela livet tagit julledigt, det är ingen ordning på allting här hemma, mat-tider och uppstigningar är huller om buller dagarna i ända, men snart är rutinerna tillbaka och man kan falla in i det som brukar vara.
Egentligen har jag en hel att skriva om, saker jag funderar på till och från, men jag glömmer det mesta eller tappar förmågan att uttrycka mig till och från. Jag ska nog börja skriva ner saker och ting så kanske det blir nåt vettigt här med ibland...
Ciao så länge
Egentligen har jag en hel att skriva om, saker jag funderar på till och från, men jag glömmer det mesta eller tappar förmågan att uttrycka mig till och från. Jag ska nog börja skriva ner saker och ting så kanske det blir nåt vettigt här med ibland...
Ciao så länge
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
