Skjuta saker på framtiden

Det är liksom min melodi här i livet, att inte göra riktigt allt på en gång, utan det ska gärna vandra runt i hjärnan ett par varv innan. Så också med denna blogg då förstås, har tänkt blogga hundra gånger den senaste tiden, men fastnar i något annat så blir det inte av.

Men jag har en sak på hjärtat, något jag funderat på ett tag, och som säkert många med mig undrar hur det kommer sig.
Det är det här med mammor, mödrars benägenhet att sopa problem under mattan, och med det menar jag att de inte ska yttras offentligt. Varför bara haspla ur sig det positiva och underbara när det egentligen är det andra man skulle vilja prata om?!

Jag tar det för givet att de mammor som väljer att sätta barn till världen älskar dom så högt att de i det närmaste glömmer sig själva. Det är självskrivet, för mig är det givet. Så det är inget jag känner behov att ta upp med mina nära och kära, alla i min närhet vet att så är fallet, och beträffande mina vänner som har barn så betvivlar jag inte deras kärlek till sina barn, inte ett spår. Mina mammavänner är de bästa mammorna till sina barn PUNKT Så därför lämnar jag det därhän hädanefter.

Nu till det jag tänkte skriva om, egentligen. Varför är det så få mammor som vågar tala om hur jobbigt det kan vara att vara förälder? Varför berättas bara det som är rosenrött? Varför erkänner inte fler att de gärna hade bott solokvist i en koja i skogen en vecka, för att få lite tid för sig själva? Jag vet att det är vi själva som väljer att sätta barn till världen, det kan de själva inte styra över. Men jag TROR många mammor sliter sitt hår för att de känner sig så ensamma i sin situation, när den går överstyr.
Jag har ett par vänner, som också är mammor, där det kvittar vad jag säger. De vet helt säkert att jag är överlycklig att ha två underbara ungar, så det nämner jag inte ens. Däremot får de höra när det inte är så roligt, och det är ömsesidigt. Men återigen, varför är dessa mödrar så få? Vari ligger det hemska i att säga att man tröttnar på att tjata och gnälla varje dag? Vari ligger det hemska i att säga att man är trött och sliten? Vari ligger det hemska att erkänna att det visst blev halvfabrikat till middag?
Om det nu är så att dessa mödrar som inte säger rakt ut att det är jobbigt ibland verkligen inte tycker det, all heder till er. Men gå för guds skull inte och håll det inom er, det blir man ingen bättre mamma av. Man måste få det ur sig, bara lite, så känns det bättre sen.

Tror jag fick med det mesta där.
Och ja, det är nog jobbigt att vara pappa också, men eftersom jag även där ser det som en självklarhet att pappor hamnar i samma sits så låter jag det vara osagt.
Hoppas de som läser förstår vad jag vill ha fram....