Lik mor, men söt ändå

Även en liten drake tycker det är gott med kvällsvälling

I Vancouver

Jag har tagit semester för jag är på OS...nä såklart inte, men kvällarna går i stort sett åt till att glo på TV och kolla senaste uppdateringar om vad som hänt våra landsmän på andra sidan Atlanten.

Jag får väl återkomma när det är över, då kanske det kommer något mer givande inlägg och inte bara några små mobilinlägg

Hej

Dokki sej

Det säger egentligen storebror när lillasyster står upp, men nu tycker mamman det är en duktig tjej som sitter så bra alldeles själv

Bilspotting

Om man sitter i vagnen vänd mot vägen kan man berätta för mamman vad det är för sorts bilar som passerar...

Promenad

Atle tycker det är fullt normalt att åka vagn i bara mässingen i februari

Naaaw

Men är dom världens finaste, eller världens finaste?! Mammas gullungar

Det är inte lätt att vara liten

Atle verkar, de senaste dagarna, helt tappat förmågan att stå på benen. I onsdags när vi hade kommit hem från dagis satte vi oss och ritade lite, lillan puttrade omkring i gåstolen runt bordet. Atle satt ganska långt ut på kanten på sin matstol och skulle väl ställa sig upp, men råkade missa stolen och tjong så for han i golvet, med en liten mellanlandning på Eiras gåstol. Hål i läppen blev resultatet och blod lite här och var. Eftersom Eira hade bvc-tid på torsdagen lät jag dom titta på Atles läpp där, och bvc-sköterskan ville ta in en läkare som skulle få kika på det, sagt och gjort. Men han tyckte inte det var så farligt så länge det inte var på läppkanten...

Igår vurpade han igen stackarn, och krockade med vardagsrumsbordet, vilket reulterade i en rödblå näsa...stackarn ser snart ut som Paolo Roberto. Eller så kanske han går tillbaka till att krypa nu när han trillat så mycket.
Tycker ändå det är lite gulligt med blåmärken lite här och där, det ska synas att det är barn.
Förhoppningsvis står han på benen lite framöver så hela ungen slipper bli blå

Fel att gå hem

Vi tar istället bussen hem och går runt Lugnvik...funkar bra det med.

Tassa på tå

Jag har ibland svårt att prata om saker som tynger mig, och jag gillar verkligen inte att såra folk. Detta ställer till det alldeles oerhört för mig, för det mesta. Jag går och irriterar mig på saker och ting hos folk i min närhet, men kan liksom inte få ur mig det för att jag vet att jag när det väl kommer ut så har jag hunnit bli så arg så att det bara sårar. Då håller jag det inom mig och blir apirriterad på allt.
Det är trots allt av egen erfarenhet jag håller det inom mig eftersom jag vet att oavsett hur det kommer ut så blir det fel.
Man tassar på tå för att någon annan ska slippa grina, men på insidan pyr det så in i...och jag blir skitarg.

Det är mycket nu, mycket jag är trött och less på, det kunde varit bättre, mycket bättre. Men jag ORKAR INTE vara den som tar tag i ALLT, jag måste kunna känna att jag kan slappna av och ändå veta att inte hela världen faller ihop och isär...Det kanske ligger hos mig, det kanske ligger hos någon annan.

Sen nåt som inte har något med detta att göra: Var glad att någon VILLE köpa Saab, skulle inte så många arbetare bli drabbade så fick dom gärna lägga ner skiten...

En månad kvar

Det börjar dra ihop sig, snart börjar jag jobba igen, och satan i gatan vad skönt det ska bli. Jag provar den här gången också att påstå att jag också då ska vara galet trött och inte göra så många knop här hemma. Slippa komma på middagsmat, slippa laga den...and so on.

Har egentligen inte så mycket blogglust nu, har säkert en hel del att skriva om, har mycket i mina tankar. Men jag orkar liksom inte...
Är det något jag verkligen stör mig på, så rör det förmodligen nån eller något som skulle få dom att starta ett tredje världskrig eller någe...
Eller så överdriver jag i vanlig ordning.

Snart: Godnatt