Det är liksom min melodi här i livet, att inte göra riktigt allt på en gång, utan det ska gärna vandra runt i hjärnan ett par varv innan. Så också med denna blogg då förstås, har tänkt blogga hundra gånger den senaste tiden, men fastnar i något annat så blir det inte av.
Men jag har en sak på hjärtat, något jag funderat på ett tag, och som säkert många med mig undrar hur det kommer sig.
Det är det här med mammor, mödrars benägenhet att sopa problem under mattan, och med det menar jag att de inte ska yttras offentligt. Varför bara haspla ur sig det positiva och underbara när det egentligen är det andra man skulle vilja prata om?!
Jag tar det för givet att de mammor som väljer att sätta barn till världen älskar dom så högt att de i det närmaste glömmer sig själva. Det är självskrivet, för mig är det givet. Så det är inget jag känner behov att ta upp med mina nära och kära, alla i min närhet vet att så är fallet, och beträffande mina vänner som har barn så betvivlar jag inte deras kärlek till sina barn, inte ett spår. Mina mammavänner är de bästa mammorna till sina barn PUNKT Så därför lämnar jag det därhän hädanefter.
Nu till det jag tänkte skriva om, egentligen. Varför är det så få mammor som vågar tala om hur jobbigt det kan vara att vara förälder? Varför berättas bara det som är rosenrött? Varför erkänner inte fler att de gärna hade bott solokvist i en koja i skogen en vecka, för att få lite tid för sig själva? Jag vet att det är vi själva som väljer att sätta barn till världen, det kan de själva inte styra över. Men jag TROR många mammor sliter sitt hår för att de känner sig så ensamma i sin situation, när den går överstyr.
Jag har ett par vänner, som också är mammor, där det kvittar vad jag säger. De vet helt säkert att jag är överlycklig att ha två underbara ungar, så det nämner jag inte ens. Däremot får de höra när det inte är så roligt, och det är ömsesidigt. Men återigen, varför är dessa mödrar så få? Vari ligger det hemska i att säga att man tröttnar på att tjata och gnälla varje dag? Vari ligger det hemska i att säga att man är trött och sliten? Vari ligger det hemska att erkänna att det visst blev halvfabrikat till middag?
Om det nu är så att dessa mödrar som inte säger rakt ut att det är jobbigt ibland verkligen inte tycker det, all heder till er. Men gå för guds skull inte och håll det inom er, det blir man ingen bättre mamma av. Man måste få det ur sig, bara lite, så känns det bättre sen.
Tror jag fick med det mesta där.
Och ja, det är nog jobbigt att vara pappa också, men eftersom jag även där ser det som en självklarhet att pappor hamnar i samma sits så låter jag det vara osagt.
Hoppas de som läser förstår vad jag vill ha fram....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag kan bara säga som så att ingen människa mår bra av att hålla kvar saker inom säg, som mamma blir man trött och less, så är det bara, och att bära det ständiga dåliga samvetet, att inte räcka till, att man höjt rösten för många gånger osv, hur det är att vara pappa vet jag inte, har inte provat.
Mamsen
Nu är jag ju inte mamma än, men så mycket har jag förstått, att det inte är nån dans på rosor.
Och varför skulle man inte få berätta hur det känns när det är tufft... jag tror man blir en bättre mamma om man får göra det och "häva ur sig" det som känns jobbigt då och då. Kram
Håller med dig... det känns ju faan så mycket bättre bara man har fått häva ur sig lite till någon. Det är min räddning många gånger. Att bara ringa ett samtal och berätta hur in i ... less man är och hur nära man varit att göra något riktigt dumt.. Sedan känns det helt plötsligt inte så himla jäkligt längre. Om man dessutom för höra att det verkar vara ungefär lika hemma hos andra så känns det ju bara ännu bättre. Men jag håller med dig..vi är nog lite för duktiga på att skönmåla allt ibland..
Nåt som jag har märkt med mig själv också är om jag ska sitta och skriva nåt om hur dagen har varit på fejjan eller bloggen EFTER att barnen har lagt sig..så är det nästan bara alla de där mysiga och glada bilderna som ploppar upp i huvudet. Allt det jobbiga och sura har jag lisom förträngt i samma sekund som jag upptcäker att om har somnat. En försvarsmekanism kanske..för att orka med att kliva upp även nästan dag;)
Ungefär som efter förlossningen då man "glömmer" smärtan efter bara några dagar..så att man törs göra om ett igen:)
Jag håller med alla de övriga! Som pappa är man precis lika trött som mamma när det gäller att sköta om små barn. Och hela tiden har man dåligt samvete för att man inte orkar göra ännu mera för sina små. Det följer en hela livet. Att vara förälder är aldrig lätt. Man får bita ihop och tänka på att det blir bättre sedan när barnen har vuxit upp. Och ändå så saknar man dom åren då barnen var små. Alla de små högtidsstunderna vid lucia och jul samt alla födelsedagskalas och sammankomsterna på dagis och i skolan. Jag har bara ett råd till alla föräldrar: Passa på och njut av tillvaron då barnen är små. Åren går så fort och vips är det över och man ser inte röken av dem.
Skicka en kommentar