Det slog mig precis, som jag stod och hängde tvätt, att jag kanske ska förnya riktningen på den här bloggen. Inte ändra för snart nämnda ämne har varit uppe för diskussion ett otal gånger förr, men låta den handla mer och mer om det. Feminism och genus.
Som de flesta kanske redan fattat är detta två ämnen som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och ännu mer nu när jag har satt två barn till världen. En av varje kön (vilket egentligen inte har någon betydelse, i synnerhet inte i dagsläget), vilket gör det väldigt intressant att följa hur de blir bemötta. Att kanske "världen" anser att det är ok att sonen härjar och har sig, medan det är besvärande när dottern gör detsamma.
Jag kallar mig gärna aggro-feminist (om det nu finns ett sånt uttryck, om inte har jag skapat det nu), aggro på mitt eget lilla vis och detsamma med feminist. För mig är det viktigt att tjejer blir bemötta på samma sätt som killar, och vad gäller barn i synnerhet då de ännu inte blivit matade med alla "måsten" vad gäller de olika könen...
Hoppas jag kan få till ett antal inlägg om det här lite nu och då, jag tycker själv att ämnet kan diskuteras i all oändlighet, så det borde ju inte vara några problem...
...to be continued...
måndag 23 maj 2011
onsdag 20 april 2011
Äntligen internet
Äntligen har vi lite internet här hemma, visserligen bara en lånad dongel. Men det är ju vad det är iaf.
Det händer lite omkring mig nuför tiden, har lite nya roliga saker på gång. Hoppas bara att det går som bra som jag tänkt mig. Jag berättar mer när jag blivit lite varm i kläderna, so to speak.
Men det blir nog bra, det blir vad jag gör det till.
Over and out for now...
Det händer lite omkring mig nuför tiden, har lite nya roliga saker på gång. Hoppas bara att det går som bra som jag tänkt mig. Jag berättar mer när jag blivit lite varm i kläderna, so to speak.
Men det blir nog bra, det blir vad jag gör det till.
Over and out for now...
söndag 9 januari 2011
Men åååh
Att det ska vara så svårt att låta bli sötsaker och gotta!!!
Försöker varje dag att vara duktig, men det går liksom inte. Får trösta mig med att det är helg nu och att det i morrn får bli nya tag. Man får unna sig lite på helgerna, men sen så får det fan vara bra.
Bara, gör om, gör rätt....
Försöker varje dag att vara duktig, men det går liksom inte. Får trösta mig med att det är helg nu och att det i morrn får bli nya tag. Man får unna sig lite på helgerna, men sen så får det fan vara bra.
Bara, gör om, gör rätt....
onsdag 22 december 2010
onsdag 15 december 2010
Jag fattar verkligen inte...
Nu har jag lyckats reta upp mig själv igen, eller snarare jaga upp mig. Det är andra som retar upp mig och jag som låter mig själv bli uppjagad.
Måste vi, som föräldrar, verkligen slänga in våra barn i stereotypa könsroller? Det är ju inte så att lilla "Lisa" 2 veckor gammal skriker rakt ut om hon inte får ha rosa kläder. Det är inte heller så att lilla "Pelle" i samma ålder inte kan sova om han inte har blå kläder, fått berättat för sig att det finns massa roliga bilar och traktorer här i världen och att han minsann ska bli något riktigt utöver det vanliga när han blir stor. En riktig karl, som kommer hem och lägger labbarna på bordet och väntar på att maten ska bli klar.
Att vara barn (i de flesta fall) är att vara fri. Fri att tänka, fri att vara, fördomsfri, fri från impulskontroll. Att, som förälder, begränsa allt sånt kan inte vara sunt.
Varför kan inte en liten kille ha rosa sparkdräkt? Förmodligen för att folk då skulle tro att det var en tjej, och vad händer om folk gör det? Ska man som förälder verkligen begränsa sina barn nu såhär kring jul? Jag tänker först och främst på luciafirandet, vad har sonen/dottern för val? Tittar andra föräldrar konstigt på pepparkaksgumman som inte har klänning utan istället byxor? Låt dom titta, låt dom döma föräldrarna efter barnen. Låt dom tro att föräldrarna till det där barnet kan ju inte vara kloka, tjejer ska ju vara lucia/tärna that´s it. Där tar alternativen slut???
Nä, för bövelen. Låt dotra ha "pojkkläder" och sonen ha "flickkläder", låt dom vara fria, fria att vara barn.
I sinom tid kommer dom nog på var dom hör hemma och hur dom vill vara, vad som gör att dom mår bra, vilken hårfärg dom vill ha, hur skorna ska se ut...ja, listan kan göras lång. Men för faan, begränsa inte barnen i att vara barn....
Måste vi, som föräldrar, verkligen slänga in våra barn i stereotypa könsroller? Det är ju inte så att lilla "Lisa" 2 veckor gammal skriker rakt ut om hon inte får ha rosa kläder. Det är inte heller så att lilla "Pelle" i samma ålder inte kan sova om han inte har blå kläder, fått berättat för sig att det finns massa roliga bilar och traktorer här i världen och att han minsann ska bli något riktigt utöver det vanliga när han blir stor. En riktig karl, som kommer hem och lägger labbarna på bordet och väntar på att maten ska bli klar.
Att vara barn (i de flesta fall) är att vara fri. Fri att tänka, fri att vara, fördomsfri, fri från impulskontroll. Att, som förälder, begränsa allt sånt kan inte vara sunt.
Varför kan inte en liten kille ha rosa sparkdräkt? Förmodligen för att folk då skulle tro att det var en tjej, och vad händer om folk gör det? Ska man som förälder verkligen begränsa sina barn nu såhär kring jul? Jag tänker först och främst på luciafirandet, vad har sonen/dottern för val? Tittar andra föräldrar konstigt på pepparkaksgumman som inte har klänning utan istället byxor? Låt dom titta, låt dom döma föräldrarna efter barnen. Låt dom tro att föräldrarna till det där barnet kan ju inte vara kloka, tjejer ska ju vara lucia/tärna that´s it. Där tar alternativen slut???
Nä, för bövelen. Låt dotra ha "pojkkläder" och sonen ha "flickkläder", låt dom vara fria, fria att vara barn.
I sinom tid kommer dom nog på var dom hör hemma och hur dom vill vara, vad som gör att dom mår bra, vilken hårfärg dom vill ha, hur skorna ska se ut...ja, listan kan göras lång. Men för faan, begränsa inte barnen i att vara barn....
tisdag 14 december 2010
Jag undrar
Jag undrar när jag ska ta reda på vad jag vill göra med mitt liv.
Jag undrar när jag ska veta vad jag vill bli.
Jag undrar när jag ska bli den där mamman jag drömmer om att bli, den där som alltid hittar på pyssliga saker med barnen, som alltid är aktiv, som aldrig är trött och grinig, som har änglabarn som alltid gör som jag vill.
Jag undrar vad som har betydelse.
Jag undrar vad som spelar roll.
Jag undrar och funderar över en massa saker. Jag undrar när jag ska sluta med det...
Jag undrar när jag ska veta vad jag vill bli.
Jag undrar när jag ska bli den där mamman jag drömmer om att bli, den där som alltid hittar på pyssliga saker med barnen, som alltid är aktiv, som aldrig är trött och grinig, som har änglabarn som alltid gör som jag vill.
Jag undrar vad som har betydelse.
Jag undrar vad som spelar roll.
Jag undrar och funderar över en massa saker. Jag undrar när jag ska sluta med det...
måndag 15 november 2010
Skjuta saker på framtiden
Det är liksom min melodi här i livet, att inte göra riktigt allt på en gång, utan det ska gärna vandra runt i hjärnan ett par varv innan. Så också med denna blogg då förstås, har tänkt blogga hundra gånger den senaste tiden, men fastnar i något annat så blir det inte av.
Men jag har en sak på hjärtat, något jag funderat på ett tag, och som säkert många med mig undrar hur det kommer sig.
Det är det här med mammor, mödrars benägenhet att sopa problem under mattan, och med det menar jag att de inte ska yttras offentligt. Varför bara haspla ur sig det positiva och underbara när det egentligen är det andra man skulle vilja prata om?!
Jag tar det för givet att de mammor som väljer att sätta barn till världen älskar dom så högt att de i det närmaste glömmer sig själva. Det är självskrivet, för mig är det givet. Så det är inget jag känner behov att ta upp med mina nära och kära, alla i min närhet vet att så är fallet, och beträffande mina vänner som har barn så betvivlar jag inte deras kärlek till sina barn, inte ett spår. Mina mammavänner är de bästa mammorna till sina barn PUNKT Så därför lämnar jag det därhän hädanefter.
Nu till det jag tänkte skriva om, egentligen. Varför är det så få mammor som vågar tala om hur jobbigt det kan vara att vara förälder? Varför berättas bara det som är rosenrött? Varför erkänner inte fler att de gärna hade bott solokvist i en koja i skogen en vecka, för att få lite tid för sig själva? Jag vet att det är vi själva som väljer att sätta barn till världen, det kan de själva inte styra över. Men jag TROR många mammor sliter sitt hår för att de känner sig så ensamma i sin situation, när den går överstyr.
Jag har ett par vänner, som också är mammor, där det kvittar vad jag säger. De vet helt säkert att jag är överlycklig att ha två underbara ungar, så det nämner jag inte ens. Däremot får de höra när det inte är så roligt, och det är ömsesidigt. Men återigen, varför är dessa mödrar så få? Vari ligger det hemska i att säga att man tröttnar på att tjata och gnälla varje dag? Vari ligger det hemska i att säga att man är trött och sliten? Vari ligger det hemska att erkänna att det visst blev halvfabrikat till middag?
Om det nu är så att dessa mödrar som inte säger rakt ut att det är jobbigt ibland verkligen inte tycker det, all heder till er. Men gå för guds skull inte och håll det inom er, det blir man ingen bättre mamma av. Man måste få det ur sig, bara lite, så känns det bättre sen.
Tror jag fick med det mesta där.
Och ja, det är nog jobbigt att vara pappa också, men eftersom jag även där ser det som en självklarhet att pappor hamnar i samma sits så låter jag det vara osagt.
Hoppas de som läser förstår vad jag vill ha fram....
Men jag har en sak på hjärtat, något jag funderat på ett tag, och som säkert många med mig undrar hur det kommer sig.
Det är det här med mammor, mödrars benägenhet att sopa problem under mattan, och med det menar jag att de inte ska yttras offentligt. Varför bara haspla ur sig det positiva och underbara när det egentligen är det andra man skulle vilja prata om?!
Jag tar det för givet att de mammor som väljer att sätta barn till världen älskar dom så högt att de i det närmaste glömmer sig själva. Det är självskrivet, för mig är det givet. Så det är inget jag känner behov att ta upp med mina nära och kära, alla i min närhet vet att så är fallet, och beträffande mina vänner som har barn så betvivlar jag inte deras kärlek till sina barn, inte ett spår. Mina mammavänner är de bästa mammorna till sina barn PUNKT Så därför lämnar jag det därhän hädanefter.
Nu till det jag tänkte skriva om, egentligen. Varför är det så få mammor som vågar tala om hur jobbigt det kan vara att vara förälder? Varför berättas bara det som är rosenrött? Varför erkänner inte fler att de gärna hade bott solokvist i en koja i skogen en vecka, för att få lite tid för sig själva? Jag vet att det är vi själva som väljer att sätta barn till världen, det kan de själva inte styra över. Men jag TROR många mammor sliter sitt hår för att de känner sig så ensamma i sin situation, när den går överstyr.
Jag har ett par vänner, som också är mammor, där det kvittar vad jag säger. De vet helt säkert att jag är överlycklig att ha två underbara ungar, så det nämner jag inte ens. Däremot får de höra när det inte är så roligt, och det är ömsesidigt. Men återigen, varför är dessa mödrar så få? Vari ligger det hemska i att säga att man tröttnar på att tjata och gnälla varje dag? Vari ligger det hemska i att säga att man är trött och sliten? Vari ligger det hemska att erkänna att det visst blev halvfabrikat till middag?
Om det nu är så att dessa mödrar som inte säger rakt ut att det är jobbigt ibland verkligen inte tycker det, all heder till er. Men gå för guds skull inte och håll det inom er, det blir man ingen bättre mamma av. Man måste få det ur sig, bara lite, så känns det bättre sen.
Tror jag fick med det mesta där.
Och ja, det är nog jobbigt att vara pappa också, men eftersom jag även där ser det som en självklarhet att pappor hamnar i samma sits så låter jag det vara osagt.
Hoppas de som läser förstår vad jag vill ha fram....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
