Det är inte lätt att vara liten

Atle verkar, de senaste dagarna, helt tappat förmågan att stå på benen. I onsdags när vi hade kommit hem från dagis satte vi oss och ritade lite, lillan puttrade omkring i gåstolen runt bordet. Atle satt ganska långt ut på kanten på sin matstol och skulle väl ställa sig upp, men råkade missa stolen och tjong så for han i golvet, med en liten mellanlandning på Eiras gåstol. Hål i läppen blev resultatet och blod lite här och var. Eftersom Eira hade bvc-tid på torsdagen lät jag dom titta på Atles läpp där, och bvc-sköterskan ville ta in en läkare som skulle få kika på det, sagt och gjort. Men han tyckte inte det var så farligt så länge det inte var på läppkanten...

Igår vurpade han igen stackarn, och krockade med vardagsrumsbordet, vilket reulterade i en rödblå näsa...stackarn ser snart ut som Paolo Roberto. Eller så kanske han går tillbaka till att krypa nu när han trillat så mycket.
Tycker ändå det är lite gulligt med blåmärken lite här och där, det ska synas att det är barn.
Förhoppningsvis står han på benen lite framöver så hela ungen slipper bli blå